”Det är klart att jag tror att ett pris kan ha en innebörd. Men om man får ett pris som inte kommer att hjälpa en med ens ärende behöver man det inte. Det finns ingen anledning att ta emot ett pris om man inte tror att det priset kan hjälpa en att uppnå det som man slåss för. Det var därför jag sa [att jag inte vill ha fler priser], för jag fick många, men med det som jag arbetade för hände inte mycket. Och det finns ingen poäng med att ta emot priser om de inte förändrar något. Att ta emot hedersbetygelser medan människor lider – vad är poängen med det?”
En kväll i oktober 2014 var gynekologen Denis Mukwege från Bukavu-provinsen i Kongo Kinshasa en av dem som fick sitta i Fredrik Skavlans stolsgrupp. Året före hade han fått Right Livelihood Award, som ofta kallas det alternativa Nobelpriset, och den här gången ville Europaparlamentet ge honom Sacharovpriset, instiftat som ett pris för tankefrihet.
PMU (pingstmissionens utvecklingssamarbete)
är en av de svenska biståndsorganisationer som har stöttat Mukweges arbete länge och bjudit honom till Sverige många gånger, och mycket tack vare den långa vänskapen med pingst-
vänner i Sverige har han och hans medarbetare kunnat bygga upp Panzisjukhuset till vad det är i dag: ett kvalificerat kvinnosjukhus mitt i ett inbördeskrig i ett av världens på en gång rikaste och fattigaste länder.
Nu har Denis Mukwege fått veta att han är välkommen till norra Europa för att ta emot ytterligare ett pris. Den här gången får han dela det med Nadia Murad, som också hon arbetar för att stoppa sexuellt våld mot kvinnor.
Pengarna kommer alldeles säkert att komma till användning på Panzisjukhuset och i dess systerverksamheter.
Men hur blir det den här gången – kommer vi att lyssna på det som Denis Mukwege vill berätta för oss?
It-nyhetssajten Voister publicerade en intervju med honom under Almedalsveckan i somras.
”Sedan Panzisjukhuset öppnade har vi behandlat mer än 50 000 kvinnor, och vi vill ju få reda på var dessa kvinnor kommer ifrån”, sa han då. ”Vi gjorde en studie och upptäckte att kvinnorna kommer från områden där sådana här gruvor finns. Där finns också beväpnade grupper som slåss för att få kontroll över dessa gruvor. På grund av de allmänna oroligheterna i landet har det sexuella våldet spridit sig men det går fortfarande se en överrepresentation av övergrepp i dessa områden. Det finns inga tvivel om den saken. Det här har pågått i 20 års tid. De slåss varken om religion eller om marken som sådan, utan om kontrollen över gruvorna. Därför behöver vi företag som arbetar med det här och sprider kunskap och medvetenhet om att metallerna som ofta används i it-produkter är just konfliktmineraler från Kongo som har färgats av blod från kvinnor och barn. Jag tror att den konsumerande befolkningen har ett viktigt verktyg, och det är att göra sin röst hörd. Företag lyssnar på konsumenter, så om konsumenter kommer tillsammans och pressar företag att kontrollera sin leverantörskedja så blir företagen mer medvetna och [använder sig inte] av konfliktmineraler som har brutits med liv som insats.”
I en video som PMU publicerade i oktober 2017 sa han:
”Mitt budskap är: vi behöver era röster. Var inte likgiltiga.”
Blir Nobels fredspris ytterligare några vackra tal och sedan inget mer? Eller kan kvinnor och barn i Kongo Kinshasa hoppas på verkliga förändringar den här gången?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR