Philip DeCroy berättar en annan sorts julsaga där flykt över nationsgränser, trots fara för livet, ändå är det alternativ många väljer i dag. För 2000 år sedan var också en pojke på flykt.
Det var en mörk decembernatt och det kalla vattnet slog mot båtens murkna skrov. De var hungriga, trötta och frusna men de skulle snart nå Europas strand. Plötsligt spelade en ljuskägla över de tunna presenningarna och han blev rädd. De kramade varandras händer så de vitnade för de visste vad ljuset kunde betyda. De hade passerat så många liknande kontroller på sin resa och trots att de bara var barn hade de redan tvingats se med vuxnas ögon. När de separerades vid gränskontrollen blev deras tårar som isbitar i ljusskenet medan små armar tryckts upp mot ryggar. De var upptäckta, avslöjade och gripna, trots att deras enda brott varit att fly för sina liv över gränser som inte syns från stjärnorna.
Berättelsen ovan är skriven ur min fantasi men tyvärr bär den på ett oändligt antal riktiga människoöden som jag önskar hade varit mardrömmar. De som kommer hela vägen till Sverige för att söka asyl utgör blott 0,09 procent av alla världens flyktingar. Det är människor som trotsat hunger och kyla i jakten på, inte bara ett nytt liv, utan på att få överleva det liv de har. Istället för att hindra eller ifrågasätta dem borde vi beundra dem för sitt mod och välkomna dem till tryggheten. Att göra just detta kan ibland vara svårt men är en bjudande plikt för den kristna kyrkan och hennes medlemmar.
Så här i december leds tankarna lätt till en annan flyktingpojke vars föräldrar Maria och Josef tvingades fly sitt hemland. Landets furste Herodes beslutat avrätta alla nyfödda gossebarn och om inte den Heliga familjen hade fått skydd undan hans förföljelse hade vår tro sett väldigt annorlunda ut. Jesus blev, för att parafrasera berättelserna om Harry Potter, pojken som överlevde.
I Bibelns berättelser får han sällskap av dem som liksom Kristus krävde en ny människosyn. Missionären Paulus formulerar sitt motstånd mot främlingshat i sin berömda tes ”här är inte jude eller grek, … alla är ni ett i Kristus”. Jakobsbrevet tar vid med uppmaningen att aldrig göra skillnad på människor och allt detta eftersom Gud skapade en värld och en mänsklighet utan gränser. Nationsgränserna är människans verk och trots att de skapats ur högmod och rädsla upprätthålls de än i dag med våld. Därför är det viktigt för den kristna kyrkan och hennes medlemmar att bjuda motstånd och en öppen dörr dit medmänniskor välkomnas som hjältar. I grunden handlar det om att liksom helgonen sträva efter att bli Kristuslika och då måste vi se oss själva i andra, att inte vända bort blicken när någon söker vår hjälp.
Eller som Psaltaren så vackert sammanfattar det, ”varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga”. Glad advent!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR