Integration är att välkomna och släppa in

Skyll inte på mig. Det är inte mitt fel, det är någon annans! Vi är så bra på det där. Övade sedan starten att flytta problemen utanför oss själva. Så vi slipper ta ansvar. Eller för att rädda ansiktet och uppehålla bilden av vår egen förträfflighet. Ibland kanske bara för att slippa göra något som känns jobbigt.

”Integration är att ställa krav” skriver moderatledaren i ett debattinlägg som publicerades i en rad svenska tidningar i mitten av maj. Där presenteras en rad förslag på vad de som flyttat till Sverige måste fås att göra för att de ska integreras i samhället, bli en fullvärdig del i den gemenskap som kallas Sverige. Inget handlar om oss som är födda och uppväxta här. Det skulle kunna var skrivet av flera av de andra partiledarna, då retoriken inte är unik för Kristerssons parti – den tycks på kort tid blivit den dominerande politiska idén, läs: valstrategin.

Visst är segregationen i Sverige ett problem, visst behöver det jobbas med integrationen. Men det är inte enbart – eller ens i första hand – en uppgift för dem som flyttar hit. Att skjuta över ansvaret för integrationen på dem påminner om den simundervisning som går ut på att knuffa icke simkunniga i vattnet för att de på egen hand ska tvingas lära sig simma: Det fungerar möjligen i något enstaka fall, men som pedagogisk modell är den inte bara förkastlig, den är livsfarlig.

Att huvudproblemet skulle vara att de som invandrat hit inte vill in i gemenskapen är i bästa fall ett missförstånd och i sämsta fall en medveten lögn för att slippa ansvar. För en rimligare bild av läget är: De släpps alltför sällan in. Varken på arbetsmarknaden, i bostadsområdena, i offentligheten och maktstrukturerna – eller i våra hem, i vår gemenskap.

Naturligtvis är det vi som redan är hemmastadda här som bär det största ansvaret för integrationen: Det är bara vi som kan släppa in, dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper, vara intresserade av dem som kommer hit; av deras liv, deras erfarenheter och drömmar. När en tidigare statsminister, märkligt nog från samma parti som Kristersson, uppmanade oss att ”öppna våra hjärtan”, var han något centralt på spåren vad gäller integration.

Det finns tack och lov många människor som har förstått detta runt om i vårt land, och som gör just det: öppnar upp, välkomnar, bjuder in, skapar vänskapsband. Jag vet till exempel – inte minst via mitt jobb på Bilda – vilket fantastiskt arbete många kristna församlingar gör för nyanländas integration och etablering. En stark och hoppfull motkraft till det rådande populistiska politiska klimatet.

Det är nog ingen slump. För i kristen tro är den andre inte en främling eller någon som är sämre än vi själva. En av evangeliets största och viktigaste utmaningar är att inte exkludera; att istället våga inkludera. Detta inkluderande tycks från Jesus sida vara närmast gränslöst; han går alltid ett steg längre: Älska era fiender, döm aldrig, var generös mot främlingen, gå en extra mil, i de minsta och de för er mest främmande möter ni Gud. 

Med andra ord: Det inte de andra som är problemet. Det är vi själva. Tänk om det perspektivet skulle få vara utgångspunkten i det svenska integrationsarbetet. Då skulle kanske att ”ta ansvar” kunna bli något annat än en politisk klyscha.

                                 

Magnus Sundell

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Charlotte Sjöberg

    Tack Magnus Sundell ! Äntligen en medmänsklig text som motvikt till all nationalism som pågår även inom kristna led.