Kvällshimlen bort mot väster har nyanserat sig i tre mycket distinkta skikt. Där finns ett oväder på toppen, ett försök till löfte om en röd solnedgång i en smal strimma under ovädret innan himlen sjunker ihop i ett kylslaget vintermoln ner mot marken. En mark som försöker att vara grön, men där det inte riktigt vill sig.
Har inte denna vinter varit extremt långtråkig? Det blev aldrig riktigt vinter och därför verkar inte våren begripa vad den har att förhålla sig till. Blåsipporna kniper ihop sina blomblad och darrar i vinden. Vitsipporna verkar ha blommat över innan vi ens hann se dem. Tussilagon, som vid det här laget borde intagit dikesrenen, vägrar uppenbarligen att lämna markytan. Fåglarna är tysta och jag hämtar ännu en famn med björkved för att skapa någon form av mysvärme med hjälp av kakelugnen.
Efter en tid, som känts som en evighet, av väntan beslutar jag mig att ta vårtecknen i egna händer. Kosta vad det kosta vill. Jag kontrollerar att grannen är hemma. Jodå. Vi bestämmer träff om en timme. Jag har svårt att hålla mig så lång tid.
I grannens gamla svinstia, bakom en veterantraktor, en folkrace-bil av svårdefinierad art, en gräll marknadsvagn som är avsedd att tillaga bakpotatis i på allmän plats, ett släp med utegrill, vedklyv och annat som jag inte förstår vad det är, samt en värsting till motorcykel, väntar mitt vårtecken.
Hon ser nästan lite generad ut i den maskulina omgivningen. Blygt trycker hon sig mot väggen, dammig och lite småsolkig efter vinterförvaringen. Hon väntar på befrielsen och livet. Men först ska alla andra fordon och prylar flyttas undan. Det får grannen göra. Jag tränger mig fram till min älskling, klappar henne på suffletten, sätter tillbaka kablarna till batteriet och mig själv mig bakom ratten i förarsätet. Jag ber en tyst bön innan jag sätter i startnyckeln och vrider om. Ivrig startar hon efter tre sekunder som om sex månaders vintervila bara hade handlat om några minuters paus. När grannen kommenterar startvilligheten känner jag mig outsägligt stolt. Han kan bara minnas ett enda år då hon var lite svårstartad. Jag minns inte ens det. Grannen går runt och kollar så att inte något av hjulen har tappat luften. Inte ens det.
Jag lägger i backen och krånglar mig ut ur svinstian. Jag låter bilen stå och puttra några minuter utanför lagårdsdörren innan jag vågar släppa gasen och betrakta henne från utsidan. Hon spinner som en katt. Min lilla franska skönhet är visserligen gammal. Hon har sina skavanker och skönhetsfläckar, men hon är min och hon har varit mig trogen i förvånansvärt många år. Jag förstår att troheten inte är över än. Åtminstone en sommar till ska hon dansa och gunga sig fram genom det gotländska landskapet. Jag vinkar till grannen. Han vinkar tillbaka på ett sätt man bara vinkar till gamla veteraner.
När jag lämnar ladugårdsplan och svänger ut på asfaltsvägen skyndar sig tussilagon upp i vägkanten. När jag kör in på min egen gård vänder sig blåsipporna mot oss och signalerar med sina blåljus. När jag parkerat henne och stigit ur hör jag vårfåglarna sjunga borta mot Roma kyrka och ett fågelsträck har vi väckt som går mot norr. Vårtecknet lever. Trots allt.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR