Fjällbäck i Hawkings universum

Det påstås att man inte kan resa i tiden. Men då har man glömt att vi människor är utrustade med minne. Och i en tid när fysiska resor ifrågasätts allt mer, på grund av sin miljöbelastning, skulle jag vilja slå ett slag för den helt klimatsäkra minnesresan.

Här tänker jag på den nyligen avlidne forskaren Stephen Hawking, som ägnade sitt liv åt att försöka begripa sig på skapelsen. I boken Kosmos – en kort historik, som kom för 30 år sedan, skrev han bland annat om en tidspil, i vars riktning vi lever och färdas. Det som händer längs vägen blir minnen i våra sinnen.

Men tänk om tidspilen kunde riktas åt andra hållet, funderar Hawking. Då skulle ju våra minnen kunna berätta för oss vad som kommer att hända i framtiden. Nej, det är omöjligt, konstaterar han. Universum lyder under entropilagen, som säger att oordningen hela tiden ökar inom ett slutet system. Och vi kan bara mäta tiden i den riktning, i vilken oordningen ökar. Att kunna minnas framtiden förblir en utopi.

Men minnas bakåt går som tur är alldeles utmärkt, och jag har på senare tid fått anledning att minnas just Stephen Hawking lite extra, då han kom in på ett spår som haft stor betydelse för mig i åtta år nu.

Detta minnesspår inleddes sista helgen i maj 2010, när jag befann mig i jämtländska Oviksfjällen. En kulen söndagsmorgon gjorde jag en meditativ vandring, och fann då en liten bäck, som i ett kort avsnitt med flera forsar skapat den perfekta miljön för en grönfrodig växtlighet. Jag blev en lång stund helt uppslukad av att fånga bäckens skiftningar med min lilla kompakt-kamera.

Jag har sedan återvänt många gånger, och bilderna från bäcken har resulterat både i en bok och en rad utställningar. Den anonyma fjällbäcken har blivit som en vittnesbärare om att man även i det till synes försumbara kan finna ögonbevis för de universella sambanden –  där just vatten är så centralt och avgörande för livets fortbestånd, över tid såväl som över geografiska avstånd. 

I all sin enkelhet har fotograferandet blivit ett slags utforskning. Och jag har känt mig särskilt nöjd när jag fått bilder som öppnat ögat mot de stora rymderna. När bilder från de minsta skrymslena kan dras upp i stora format och låta tanken färdas fritt.

I detta spår gjorde så Stephen Hawking överraskande entré – tack vare att min far, efter Hawkings bortgång den 14 mars i år, plockade fram ett av sina minnen. ”Den där Hawking; jag såg honom vid en konsert i Ovikens kyrka”, utbrast pappa en dag.

Min febrilt undrande hjärna lyckades efter en stund fiska upp några gamla fragment av att Stephen Hawking en gång varit på en konferens i trakten. En nätsökning gav fakta. Nobelsymposium i Gräftåvallen den 11–16 juni 1990. Stephen Hawking och ett 60-tal deltagare. Hela skaran hade mycket riktigt bevistat en konsert i Oviken.

Mannen som föddes exakt på dagen 300 år efter Galileis dödsdag, och som själv avled på just det datum som var Albert Einsteins födelsedag – han hade alltså tillbringat en vecka bara en fågelmil från ”min” bäck, nästan på dagen tjugo år innan jag tog de första bilderna!

Tidskopplingarna är naturligtvis helt slumpartade, och inget att fästa sig vid. Men samtidigt är ju den typen av märkliga sammanträffanden något som vi gärna hänger upp våra minnen på. Särskilt när man, som jag i detta fall, känner ett slags utforskarnas släktskap (alla jämförelser i övrigt må givetvis ställas på ljusårs avstånd). 

 

 

Hans Månsson

  • 2 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Som pricken på i-et är Stephens dödsdag 3/14 även PI-dagen :-)

  • Thomas Kärrlander

    Han dör på Einsteins födelsedag, vad är oddset för det? Och ingen drar någon slutsats... Scientismen är i dessa sista dagar överordnad Skriften, även för de allra flesta kristna. För vilken kristen vågar stå upp för den judiska/kristna kosmologin?