Ett hus, ett hem, ett hål

När blev jag din? När blev du det jag kallar hemma? När blir en plats, en stad ett hem? När man känner igen sig på varje plats? När ens kropp vet var den går i stadens kvarter. När den kan alla genvägar, som en älskad som känner sin älskade. Som den hemliga kartan man har av sin älskades hud. Där fingertopparna vet om platser i huden, lenhetens vrår, strävhetens ställen. Och där leverfläckarna bildar mönster som det vore stjärnhimlen. Är det när den är som given? Jag tar dig för given nu, Stockholm. Kommer du att finnas kvar?

För några år sedan besökte jag min födelsestad i Österbotten, i Finland, vid Bottenhavet. Med åren har mina besök glesnat, och jag har inte längre hållit fast vid mina rötter som förr när jag åkte varje sommar. Behövde åka varje sommar. Denna gång åkte jag till min mormors och morfars hus utanför staden. Det var länge sedan jag var där. Jag ville se huset som var den första platsen där jag kände igen varje plats, där jag kunde alla genvägar. Där jag lekt och vuxit, fått min första kyss, där jag förstått något om både vänskap och kärlek. Huset jag vinkade till vid flytten till Sverige, och senare när sommarlovet var slut.

Mormor och morfar hade haft sin dröm, och byggt sitt hus till slut. Huset var deras belöning efter krigen de båda levt länge i. De förverkligade sin dröm. Kanske blev de inte lyckligare, men de fick sin plats. En plats som också blev min.

Men när vi stannade utanför huset fanns det inte kvar. Istället för huset var det ett stort hål, en krater. Som om någon bara lyft bort det. Jag förstod inte vad jag såg först. Det var inget gammalt ruckel från förr som var borta, utan ett hus byggt på sextiotalet i ett villaområde som växte upp då. Bredvid det gapande hålet fanns de andra husen. Ingenting annat hade hänt. Bara mormors hus var borta. Jag gick in på tomten där det inte fanns ett enda spår av huset. Inga husdelar, spikar. Som en bomb slagit ner. Bara där.

När jag gick runt som en övergiven hund i krigshärjat land, såg jag rester av mormors växter. En bit av en rosenbuske. Nyponrosen mormor planterat på ena sidan av huset. Jag plockade åt mig det jag kunde av nypon, och av vissna hortensiablommor. Min sommarklänning hade inga fickor och jag var för tagen för att kunna tänka klart. Jag ångrar att jag inte tog mer, grävde upp någon växt med rötterna. Vid mormors växtrester bredvid det gapande tomma hålet kändes livet ändligt på sätt jag aldrig tidigare känt.

Jag reser hem, hem till dig, Stockholm. Jag har ju dig, och du tar emot mig. Ditt vackra vatten och huset från 30-talet jag bor i. Du tröstar med dina kvarter jag numera gått längre i än jag fick i mormors. Inte har jag varit i verkligt krig, som mormor, som mamma, som de i Aleppo, där hem blir hål, och finns inte mer.

I det nya huset i Österbotten som byggts över min barndom, bor det kanske en flicka som jag. När hon leker runt resterna av de jättelika vinbärsbuskarna, där vi barn kunde gömma oss, hör hon kanske lekarna från förr. Genom mormors tomt gick det för länge sedan en landsväg. När det var dags att åka hem till Sverige efter den eviga sommaren, bar jag en gång hem en glasburk fylld med grus från infarten, och skrev ”finsk mark” på den.

Du baddar om min lite sorgsna gestalt, och öppnar Årstavikens vattenhål för mig att tanka trygghet i. Inte blir jag av med mormors hus. Det bor kvar i mig som det första hem som fanns. Burken med grus står i bokhyllan. Ibland öppnar jag den och söker efter något.

 

 

Anja Dahlström

Kommentera

Topplistan