Det knyter sig i magen när jag tänker tanken och ser dem framför mig

Vi har redaktionsmöte på onsdag. Det knyter sig i magen när jag tänker tanken och jag ser dem framför mig. J, som släntrar in med sin ryggsäck direkt från tåget. S som gläds över att ha fyndat secondhand. E som håller sticksömmen i gång. Det kunde ju ha varit vi …

En av mina vänner är religionskommentator för BBC. Han är inte bara en klok teolog och sociolog utan också kristen med muslimsk bakgrund och bibehållen respekt för den tradition han stammar ur. Han rekommenderar Mark Juergensmeyers bok Terror in the Mind of God. Den hjälper mig att få styr på de spretiga tankarna efter terrordådet i Paris. Religiös terror ofta är dramaturgisk snarare än strategisk. Det handlar om att iscensätta en makaber teater, där vissa symboler är viktiga. Den ska sända ett budskap till en bred publik. Men terroristernas tilltänkta budskap snubblar alltid på hermeneutiken. Symboler tolkas olika. Det är här jag får grepp om det som spretat för min egen del. Jag ser hur berättelsen om massakern på Charlie Hebdo är inte en, utan minst tre.

Den första bärs av medierna. Den handlar om det fria ordet, och i den berättelsen sjunker den religiösa aspekten i själva våldet undan i kraftresningen för yttrandefriheten. Den blir lätt blind för sina egna helighetsbegrepp. Men, det är viktigt att obönhörligt ta avstånd från allt våld i religionens namn. Som Anders Arborelius, katolsk biskop i Stockholms stift gör i SVT Opinon: ”Vi kan aldrig godta att man dödar i vår Guds namn.”

Den andra berättelsen är storyn om islam i Europa. Där är religionen och dess utövare i fokus — och den här berättelsen splittras ytterligare i två ådror som bägge söker syndabockar och lösningar. Här skiftar offer och skyldiga plats. I den ena handlar det om att minska invandringen i Europa och hårdhänt rensa ut islamisterna. I den andra handlar det om ett Europa som misslyckats med integreringen och som marginaliserar muslimer. Den här tvåhövdade berättelsen har ingredienser att urarta i ett meningslöst och resultatlöst käbbel där de stora förlorarna är muslimerna i Europa.

Den tredje berättelsen är den terroristerna inte har önskat. Det är berättelsen om att vägra vara rädd. Den manifesterar sig i miljonmarschen, i alla de vanliga människornas — inte statsmännens — beslut att ta sig ut på gatan. Den är en signal i avsky för handlingar som är ovärdiga oss som människor, vare sig vi är kristna, muslimer, judar eller ateister. I den berättelsen ryms respekten, eftertanken som handlar om vad man säger, varför och med vilket syfte. Den vittnar om den mänsklighet som pulserar i allas röda blod och som ständigt susar: ”Du ska inte dräpa”. Den berättelsen ska inte, får inte intellektualiseras sönder — hur valhänt den än blir framförd, eller utnyttjas politiskt. Den är äkta. Den är den viktiga. Så länge den vinner har vi övertaget om skräckens välde.