Det är just du som behövs

Det är kyrkfika, Jag är 19 år och nyinflyttad student och en tant frågar vad jag gör där. Varför jag inte går till den andra kyrkan. Den hippa med fler som jag. Jag skrattar och svarar att jag hellre går hit.

En annan tant frågar helt oförstående varför jag valt att sitta med henne och hennes ålderstigna gäng, istället för med de unga ett bord bort. För mig är det självklart:

– För att jag hellre är med er.

Nio år har gått. Jag har sedan dess besökt flera­ församlingar som verkar ha sorgligt dåligt­ självförtroende. Där både församling och en stor grupp medlemmar satt ett bäst­-före-datum på sig själva, som passerat. De verkar­ skämmas för att de inte har något som kan locka sådana som jag och svarat ”ingen aning” eller ”med en aktivitet” på frågan om hur de kan locka fler. 

Men för mig, och många andra, är en aktivitet inte alltid så lockande. Vi har en massa aktiviteter i vår generation hela tiden. Vi söker sällan det hippa i kyrkan, samtal om tv-serien Skam eller­ en trendig poké bowl. Vi söker ett sammanhang. Vi vill vara behövda. Vi behöver extravuxna.

Under hela min uppväxt delades jag in i församlingsgemenskaper efter min ålder. Scouter, bönegrupp, konfirmation och fredagsaktivitet. Det var väldigt kul och viktigt för mig, men redan då det var det långt ifrån bara tack vare de jämnåriga. Visst var det häftigt med strålkastare och husband i rökmaskinsdoft under gudstjänsterna med engelska namn i tonåren. Men det som påverkade på djupet var förbönen och samtalen med min kompis mamma. Visst uppskattade jag min gymnasiebönegrupp, men på församlingsdagen frågade jag ändå om någon annan längtade efter en åldersblandad grupp.

Jag flyttade tio gånger mellan 2008 och 2014 och med en hemlängtan till församlingen som följt mig sedan jag var elva år, som blev glad av att se mig och frågade hur jag hade det, längtade jag efter just församling. Ett sammanhang, gratta på Facebook, hälsa på Ica.

 Som nyinflyttad singel med föräldrar 38 mil bort var det då lycka att få komma hem till en rörig familj och äta överkokta makaroner och brända fiskpinnar. Som jag längtade mig in i de upplysta 50+grannhusen med uppdukad kvällsmat och tandläkartider på kylskåpen, när jag åter var nyinflyttad. Med mormor och farmor 36 mil bort var det då saligt att få pina i sig äckligt kaffe hos en tant. Som nygift utan barn var det en ynnest att få barnvaktsläsa ”Mamma Mu får ett sår” sju gånger i rad.

Jag ska verkligen inte tala för alla unga vuxna, men min upplevelse är att många med mig kunde, och kan, längta mer efter samtal och undervisning än en konsert eller en happening. Vi kanske inte orkar vara scoutledare, hinner inte sitta i styrelser, men vi kan längta efter att få bli kyrkstorasyster eller någons bärhjälp. För vi, jag, behöver olika generationer för att bli en bättre människa, fru, mamma, dotter, vän och kristen.

Det är klart vi behöver jämnåriga, det är viktigt och skönt att vara med människor som är lika en själv, men en av styrkorna i kyrkan är ju just gemenskapen över generationerna! Alla dessa bönegruppsmammor, serveringsgruppsfarfäder, alphamostrar och körkusiner. Det är genuint, vackert, något att hålla hårt i. Så var stolt över din församling, välkomna varmt och tänk att det är just du som behövs.

 

AnnaSara Dahlén Gotting

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • sonja

    Det är det här som är Kyrka! En Bergspredikan ur vår tid! Tack för den - det blev så varmt i bröstet!.