Ända in i tveksamheten

Länge lutade det åt Fi. Kanske mest av den anledningen att jag inte ville utsätta mig för skammen att ha varit med om att rösta fram en segrare eller förlorare. Och som en förlorare skulle jag säkert känna mig i vilket fall som helst. Med en Fi-röst kunde jag ha mitt samvete rent. Rösten skulle ändå inte spela någon egentlig roll, bara tjäna mitt eget privata syfte. Tanken var en samvetsfråga. Den var mer symbolisk än ideologisk. Men modet svek mig halvvägs in i kval-rörelsen och fegheten fick stryka på foten.

Sedan kom Uppdrag Granskning med sin kartläggning om våldtäktsdömda och att 58 procent av dem var utlandsfödda. Hjärtat i mig försökte formulera någon form av försvar eller förklaring, men jag fastnade i tanken på varför ”nyheten” publiceras just i dessa dagar. Visst är det tragiskt och fruktansvärt att det verkar som om vissa inte kan hantera den frihet som erbjuds dem i vårt land, men ännu mer uppseendeväckande är det väl att nästan alla våldsverkare är män – sådana som jag. Det tar inte Uppdrag Granskning upp, men det borde väl i alla fall få en liten notis någonstans.

Vad är det för fel på oss karlar? Och varför låter vi män hållas? Det finns runt 250 länder i världen, 235 av dem styrs av män. Plötsligt vaknar Fi-rösten i mig till liv igen, men jag sansar mig.

Jag känner mig så ambivalent att jag till och med har sneglat på Centerpartiet. Där tycker jag mig ha hört den tydligaste rösten. Och tydlighet är ju annars inte något som denna valrörelse skämt bort oss med.

När jag fick röstkortet i brevlådan för någon vecka sedan tänkte jag skynda mig till postkontoret och rösta så fort som möjligt. Bara för att få det gjort och göra pinan kort. Nu har jag en känsla av att jag kommer att stå där några minuter innan vallokalen stänger och vela med ett antal röstsedlar i handen.

Journalisters förhållande till valet och partiledare orkar jag inte med längre. Jag valde då en liten light-variant. Det blev lite puttinuttigt när Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist gjorde hemma-hos-nedslag hos partiledarna. Det var ostkaka, pizza, fotboll och mitt i myset försök till en och annan ideologisk reflektion. Som när Jimmie Åkesson äter hemgjord kabanoss i Sölvesborg och förklarar att järnrörsskandalen inte var ”någon stor grej” i jämförelse med partier ”som förstört ett helt land”. Men vad säger karln? Och varför reagerar inte Jenny och Steffo? För det är väl inte så att sans och vett klippts bort i redigeringen. Jag mådde så illa så jag kunde kräkas. Vad har han för referenser? Hur kan man komma med ett sådant påstående och försvarstal utan att diskvalificera sig själv från allt kommande politiskt arbete?

Å andra sidan; hela min egen valprocess kan ju inte gå ut på att minimera risken att Sverigedemokraterna blir för dominanta. Deras hjärtefrågor har ju redan styrt hela detta år. Nu får det vara nog.

Gräsmattan under mitt söndertorkade vårdträd – kastanjen utanför mitt köksfönster – har återhämtat sig förvånansvärt bra. Idétorkan skadade, men dödade inte. Äppelträden dignar och med några millimeter regn till kanske Karl-Johan kommer, trots allt. Livet pågår. I valet och kvalet.

Jag tummar på mitt dyrbara röstkort. Tacksam för demokratins möjlighet att göra rösten hörd ända in i tveksamheten.

 

 

 

 

Tomas Boström

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar