Det sätt som Skriften behandlas på i svensk kristenhet i dag är djupt problematiskt. Jag hoppas jag har fel men tror att gemensam läsning ur Bibeln i många församlingar förekommer endast i gudstjänsten — i många fall inte alltför välbesökt — och att den enda form av bibelstudium som förekommer sker i samband med predikan och konfirmationsundervisning.

Det är av grundläggande betydelse att vi går in för och lyckas med att återuppliva bibelstudiet i våra församlingar. Det kan ske, tror jag, endast om vi tar vår utgångspunkt i den gemensamma reflektionen och samtalet. Det var den pedagogiska modell som såväl de skriftlärda på Jesu tid som Jesus själv använde. Ända sedan 1981 har det varit mig en gåta hur bibelkommissionen kunde översätta Lukas 10:26 på det sätt den har gjort: "Jesus sade: 'Vad står det i lagen? Hur lyder orden?'" I grundtexten står det ordagrant inte "Hur lyder orden?" utan "Hur läser du?". Så lyder också de flesta översättningar.

Det verkligt viktiga här är att Jesus och de skriftlärda samtalade om hur Skriften skulle tolkas, även om det ibland skedde i dispytens form, och att det fanns utrymme för flera sätt att läsa och förstå. Jesus avvisar inte den laglärdes läsning och tolkning utan kompletterar, berikar och fördjupar dem med ytterligare sätt att förstå. Vi behöver lära och hjälpa varandra att läsa och tolka på det sättet.

Homiletik
Predikokonsten kallas ibland för homiletik, ett ord som har med att komma samman, umgås och samtala att göra. Det kan man inte tro när man i dag lyssnar till en vanlig predikan. Någon mer enkelriktad kommunikation får man leta efter. Bara en tolkning och uppfattning får komma till tals, och åhörarna får inte den minsta chans att ifrågasätta, kommentera, komplettera eller undra över det som har sagts, inte ens vid kyrkkaffet.
För att komma någonstans i det gemensamma bibelstudiet måste vi frigöra oss från den bokstavstro och andefattiga "läs-som-det-står-mentalitet" som tyvärr har sina förespråkare. Att läsa och lära sig bibelord som något slags utantilläxa hjälper ingen att integrera bibelordet med sitt sätt att tänka, tala och handla. Den gemensamma och enskilda reflektionen däremot föder aning och förväntan på att bibelordet kan öppna sig för nya och djupare insikter. Den påminner om att det finns andra sätt att läsa och förstå än det som man kanske har fastnat i.

Detta förhållningssätt kräver förstås mer av oss pastor-er än den enkla åsikten att det bara är att läsa som det står. Vi behöver alla, både vi som predikar och undervisar i Guds ord och de som vi predikar för, stå i ett långt personligare förhållande till bibelordet. Ett sätt att främja detta är att studera bibeln i grupp. ¶

Rune Forsbeck
Lidingö