I söndags gick Svenska kyrkans medlemmar till val. Eller i alla fall en liten del av dem. För hur man än vänder och vrider på det, hur det än kampanjas och manas till valdeltagande, så kvarstår det faktum att en stor majoritet av de som får rösta i kyrkovalet – Svenska kyrkans medlemmar – väljer att avstå sin rätt.

Men frågan är om det verkligen behöver göra så mycket. Varken för kyrkans, eller den interna demokratins skull. Kanske är ett ökat valdeltagande ett större demokratiskt problem?

Som demokratiexempel är kyrkorna spännande. Hur styr man en trosgemenskap, om man dels vill vårda, bevara och utveckla en teologisk kärna, och samtidigt värdesätter varje enskild kyrkomedlems möjlighet att göra sin åsikt hörd? Kyrkomedlemmarna i Svenska kyrkan tror i mindre och mindre utsträckning på Gud, samtidigt som medlemsantalet sjunker, om man får tro siffrorna i de regelbundna SOM-undersökningarna som genomförs av Göteborgs universitet.

Eftersom Svenska kyrkan inte är en bekännarkyrka, är inte medlemmarnas tro eller inte tro på Jesus nödvändigtvis centralt för hur de vill att kyrkan ska styras. Men det har sina konsekvenser.  Det demokratiska målet att försöka nå så högt valdeltagande som möjligt leder i Svenska kyrkans fall ofrånkomligen till att de nyvalda representanterna kommer att sitta på mandat från fler och fler väljare som inte är bekännande och utifrån det perspektivet ointresserade av kyrkan som annat än samhällelig institution. Kanske inte ens det? Vilken kyrkopolitik leder det till?

Tydligast har kanske frågan ställts sedan Sverigedemokraterna på allvar började intressera sig för kyrkovalet, och därmed förvandlade frågan om Svenska kyrkans styrning till ett slagfält för vår tids kanske största politiska fråga. Den mellan nationalism och globalisering. Återigen, kanske man ska tillägga. För det är inte första gången i kyrkornas historia. Men de olika sidornas mobilisering inför årets val leder till ett vägval. Eftersom mobiliseringen till valet är sekulär i sin drivkraft. 

I flera debattartiklar veckan innan valet manas folk att leta fram sina röstkort och gå och rösta. I våra fikarum, både de på sociala medier och de fysiska på landets arbetsplatser, uppmanar vänner och kollegor varandra att rösta. Intresserade av kyrkofrågor? Strunt samma.  Tror du på Gud? Ointressant. Bara rösta! På vad som helst utom Sverigedemokraterna. Eller tvärtom, på Sverige-demokraterna.

Kampanjen gör att ingen av de valda kommer att kunna känna sig säkra på varför de är valda, och vilket mandat väljarna har gett dem. På framför allt församlingsnivå, där antalet väljare kan vara väldigt få, kan konsekvenserna av mobiliseringen snabbt bli stora.

Så vilken väg ska Svenska kyrkan välja? Satsa på att utveckla demokratiska system som separerar engagerade väljare från ointresserade, och därmed öka möjligheten för de mest aktiva att forma sin kyrka? Eller fortsätta försöka engagera så många medlemmar som möjligt att rösta, oavsett intresse för kyrkofrågor, och därmed riskera att kyrkomötet blir ännu en allmänpolitisk arena?

Sofia Walan