Tack Göran Gustafson  för tänkvärda rader, som alltid, i Sändaren 7/2017! Det är viktigt att få ifrågasätta vränga, vrida och granska. Det är inte säkert att det Jan Guillou skriver är sant, vi kan inte helt och fullt lita på det vi läser i tidningar eller på sociala medier i tider då alternativa fakta och ”sanningar” står som spön i backen. Bibeln lär ju oss att: ”pröva allt. Ta vara på det som är bra”, (1 Thess 5:21).

I samma tidning finns en artikel om Kjell Lönnå och hans musikaliska gärning där han delar sina tankar omkring sång och musik. Det är intressant att läsa om en lång musikalisk gärning och erfarenheter därav. Det står oss alla fritt att tänka, tycka och uttrycka oss om olika slags musik och stilar, så ock för Kjell Lönnå. Jag vill dock å det starkaste ifrågasätta Kjell Lönnås  ordval och hållning när han talar om de musikaliska uttryck som inte faller honom i smaken! Sändaren skriver: ” Tänk så mycket mäktig musik, säger han och sjunger ett smakprov, innan vi gemensamt suckar över lovsångstrenden som tagit över så mycket av frikyrkans musikaliska framtoning.

– Tacka vet jag lovpsalm istället för det där mjäket, sammanfattar han  i en längre utläggning av flummiga texter och uppträden istället för medverkan”. Att Kjell Lönnå väljer att benämna ”lovsångstrenden” som ”mjäket” är anstötligt och motbjudande.  Lika obegriplig som tragisk är den nedlåtande och nedvärderande ton  gällande människor som tjänar Gud utifrån sina gåvor och kallelse. Vi har i vår kyrka (Tibro Missionsförsamling)  ungdomar som just nu ”skolas in” i olika musikteam och medverkar i våra gudstjänster, en del av dem spelar och sjunger nyskrivna lovsånger med största glädje och tjänar på så sätt Gud med sina gåvor.  Tack och lov läser ingen av dessa ungdomar Sändaren och slipper därmed  undan den nedvärderande hållning som tidningen ger uttryck för gällande deras musicerande!

Annika Ahlefelt och Kjell Lönnå suckar gemensamt över ”lovsångstrenden”. För egen del suckar jag över Annika Ahlefelt, Kjell Lönnå och andra som ställer olika musikaliska utryck och stilar mot varandra och på så vis bidrar till att öka de spänningar som inte sällan finns i församlingar runt om i Sverige på musikens område. Som pastorer försöker vi minska spänningarna och överbrygga klyftor mellan generationer och traditioner vad gäller gudstjänsten och dess uttryck. I Tibro Missionsförsamling brukar vi pastorer säga och tillämpa att: ”Gud inte har någon favoritmusik, han bryr sig inte om om vi sjunger en sång från 100-talet, 1200-talet, 1800-talet eller om den skrevs igår, Gud är intresserad av att vi hänger oss åt honom”.

Göran Gustavsson skriver: ”När jag söker på ordet frisinnad på nätet får jag fram synonymer som fördomsfri, framstegsvänlig, vidsynt och tolerant. Det är viktiga ord men samtidigt något som förpliktigar”.

Tråkigt att Sändarens Annika Ahlefelt inte sällar sig till den frisinnade skaran vad det gäller mångfald och uttryckssätt när det gäller gudstjänst och människors gåvor. Församlingarna hade varit betjänta av en mer fördomsfri, framstegsvänlig, och tolerant hållning från tidningen Sändaren  vad det gäller våra strävanden och försök att i nådens år 2017 försöka gestalta Guds rike genom våra gudstjänster!