En av farhågorna med att välkomna homosexuella och deras relationer fullt ut i våra svenska församlingar är att våra systerkyrkor runt om i världen skulle ha problem med det. Men hbtq-frågor handlar om identitet och om allas lika värde och därför är det viktigt att vi vågar stå för vad vi tänker.
Vi vet mycket om världen nuförtiden. Vi vet att det finns hbtq-personer i alla världens länder och att många av dem utsätts för diskriminering och förföljelse. I mer än sjuttio länder är det förbjudet för dem att ha sex, ibland till och med att kyssas. Både dödsstraff, fängelse, piskning och annan tortyr förekommer och flera länder har skärpt sina lagar på senare år. Vi vet att kyrkor ibland är drivande i hetsen mot homosexuella – smaka till exempel på ordet anti-gay evangelist – men att de flesta kyrkor helt enkelt är tysta medan övergrepp och kränkningar pågår. Vi vet även att många av svensk frikyrklighets stora missionsländer tillhör de värsta länderna för hbtq-personer.
I ljuset av denna vetskap väljer flera svenska kyrkor att anamma en sorglig logik. De säger att ett av skälen till att vi inte kan ta stark ställning för att välkomna homosexuella och deras relationer fullt ut i våra svenska församlingar, är att våra systerkyrkor runt om i världen skulle ha problem med det. Detta sätt att resonera gör att tystnaden fortsätter att råda. Jag anser att den naturliga konsekvensen av vår vetskap om förtryck är att tänka precis tvärtom: Vi måste genast prata om hbtq-frågor här hemma så att vi blir redo att samtala med våra samarbetskyrkor.
Jag har förmånen att medverka i den nyutkomna antologin Välkomna varandra! Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan (Libris förlag) tillsammans med pastorer, teologer och personer som själva är homosexuella och kristna. Att läsa deras texter har berört mig på djupet. Berättelserna handlar om upprättelse – ett av Bibelns starkaste och vackraste ord, och det som jag allra helst vill att kyrkor ska bidra till. Speciellt i mötet med dem som behöver det allra mest.
Efter många år som handläggare på Pingstmissionens utvecklingssamarbete och Svenska Missionsrådet vet jag att religiösa ledare och kyrkor kan spela en unik roll i utvecklings- och påverkansarbete. Kyrkor får människor att samlas och ta hand om varandra, och tro kan vara en kraft som möjliggör förändring. Jag har sett hur viktigt det är att inkludera religiösa ledare i arbete som rör värderingar, eftersom de ofta är auktoriteter i samhället. Kyrkor som engagerar sig i utvecklingssamarbete har alltså både stora möjligheter och ett stort ansvar. Så, varför är svenska frikyrkor egentligen så tysta i mötet med sina systerkyrkor när det gäller just hbtq-frågor?
Jag har hört många svar på den frågan: ”Vi kan inte komma och tvinga på andra kulturer våra svenska värderingar och perspektiv”, ”Hbtq finns inte där vi arbetar”, ”Vi jobbar med människor som är mycket mer utsatta”, ”Vi är inte en hbtq-organisation och vill inte lägga på ett hbtq-perspektiv”, ”Vi kan inte ha synpunkter på en systerkyrkas teologi, de är fria att göra sin egen tolkning”.
Svaren innehåller korn av sanning och jag är säker på att de allra flesta vill väl. Men svaren håller inte. För faktum är att …
* starka partnerskap håller för svåra och viktiga samtal. Alla kulturer och traditioner är i ständig förändring och om ingen ifrågasätter inifrån eller utifrån kommer de personer som har mest makt alltid att få definiera vad som ”är deras kultur”, vad som får ifrågasättas och vad som är tabu. I utvecklingssamarbete och fattigdomsbekämpning bör vår lojalitet ligga hos andra än de mäktigaste. Man ska heller inte glömma att ibland är systerkyrkors syn på homosexualitet som synd ett arv från västerländska missionärer snarare än från urgammal inhemsk kultur.
* hbtq-personer finns överallt – även om de ibland inte får synas – och att relativisera förtryck och ställa utsatta grupper mot varandra gynnar aldrig någon av de utsatta.
* hbtq-perspektivet är inte något man väljer att lägga utanpå sitt arbete, utan en oundviklig del i varje arbete som utgår ifrån icke-diskriminering, mänskliga rättigheter och Jesus budskap om att alltid inkludera och lyfta de mest utsatta.
* vi har visst synpunkter på andras teologi och ideologi. Vi tar oss rätten att ha det i frågor vi anser vara tillräckligt viktiga. Så snart vi börjar se att hbtq-frågor handlar om identitet och om allas lika värde snarare än om livsstil och egna val kommer vi vägra att acceptera homofobi hos en samarbetskyrka. Det är inte konstigare än att vi vägrar att acceptera rasism, apartheid eller synen att män är överlägsna kvinnor. Vi kommer att ta dialogen och söka förändring.
Avslutningsvis tycker jag att det är oansvarigt av oss att säga att vi inte kan prata om hbtq i utvecklingssamarbetet. Vi människor är väldigt lika varandra i vår längtan och vårt sökande oavsett var i världen vi bor. Många individer och kyrkor i utvecklingsländer har dessutom tänkt fler varv än vi själva, även om de finns i en kontext som är svårare för hbtq-personer än vår egen. Min erfarenhet från många jobbresor är att om vi medvetet väljer att inbjuda till samtal och lyfter frågor kring jämställdhet och mänskliga rättigheter på ett öppet sätt så brukar intressanta frågor om hbtq komma upp spontant.
Jag hävdar alltså att vi både kan och behöver prata om hbtq-frågor. Frågan är: Vill vi?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Ett ämne som blivit mycket aktuellt igen, efter det att den amerikanska Covenant Church och utbildningsdelen North Park nu gör sig av med sin pastor, som genomfört en vigsel mellan två människor av samma kön. Fötroendet för den kyrkan gick raskt i botten.
Samtal om livsfrågor är nog nödvändigt för oss alla. En utgångspunkt i sådana kan vara att jag som initierar samtalet har inte mer rätt än en annan människa. Att mötas i ömsesidig respekt är en bra etisk palttform. När det gäller det som kallas hbtq frågor och andra kristna är det troligen liknande grund som är trovärdig; har jag i min svenska syn mer rätt än andra, Eller har jag som omfattar en viss tanke kommit längre in i Bibeln, Jesus och apostlarnas undervisning än mina syskon långt borta?
Lisa skriver om att det som kallas hbtq handlar om allas lika värde. Jag delar inte den formuleringen som i sig är rätt knepig. För mig har alla människor självklrt lika värde oaktat hur de lever och vilka värderingar som styr deras liv. Människorvärdet är unikt och alla är vi skpade till Guds avbild. Underbart, Alla transsexuella eller med vilken bokstav man nu tilldelas så är vi Guds barn. Beteckningen "hbtq personer"är knepig. Som om det rör sig om en annan form av mänsklig identitet som grundas på upplevd egen sexualitet. Jag ser det som människor med olika upplevd sexuell lägging. För inte är det läggningen som förändrar det som ändrar Guds avbild. Eller?
ni har blivit så fångade av världen att ni helt har tappat det bibliska perspektivet i diskution och debatt, vi har en bibel att förhålla oss till den Helige Ande att lyssna till
när vi väljer att diskutera som man gör i världen så tappar vi det andliga perspektivet och sanningen finns inte längre verksam i oss.
när man talar om hbtq frågor i den kristna församlingen så glömmer man oftast att det handlar om utlevd sex som bibeln(Gud) vänder sig emot,men att man får den insikten att man har ett problem och att Gud vill hjälpa en att få kraft att avstå att leva ut sin sexuella läggning för att hålla sig ren inför Gud, och då vi misslyckas så får vi nåd när vi ångrar oss och vänder om, vi vet att detta är mot skapelsen och är i grund nedbrytande för människan, förtal, lögn, äktenskapsbrott, pedofili osv, pedofili kan ingen av oss överhuvud taget axeptera ja vi känner avsky inför det men är likväl en dragning till barn sexuellt från en vuxen alltså en läggning, var tycker ni vi skall sätta gränsen för vad vi kan tillåta, Jesus säger att vissa kan inte gifta sig för att det är så med dem, vilka menar han?
den sonen gör fri är verkl...