Vår söndagsskollärare var järnverksarbetare vid Degerfors järnverk. På söndagarna samlade han 10—12 pojkar i en grupp i söndagsskolan. Han hette Paul Stolpe, så här långt efteråt nämner jag hans namn. Säkert följde Paul någon plan för det vi talade om men han visade aldrig några planscher eller använde flanellograf, som var den tidens pedagogiska hjälpmedel. Han berättade och ville att vi skulle reagera på det han sa.

I en av samlingarna som jag minns sa han: ”i dag ska vi bara tala om Jesus”. Inte speciellt originellt. Men så formar han det som jag senare har förstått är en teologisk grundsyn för hur jag ska upptäcka och förstå Jesus i mötet med andra. Jag fick lära mig att jag kan aldrig vara före Jesus någonstans. Han är alltid före mig och hälsar mig välkommen. Hur jag än känner mig när jag vaknar på morgonen så finns han där och säger välkommen till den nya dagen, jag är med dig i dag. Om jag möter en okänd människa är Jesus redan hos henne, som han är hos mig.

Upptäckten av att det är så, gör vi genom att delge varandra upplevelser och erfarenheter. Se varandra som de människor vi är.

Jag stannar upp när jag läser om nätverket, ”jesustillbarnen.se”. En av ledamöterna i nätverkets styrgrupp säger i artikeln ” vi brinner för att ge Jesus till barnen”. Han är redan hos barnen lika-väl som hos alla andra. Det är Jesus som ger sig själv till oss. Bildligt är det inte vi som placerar ut Jesus, han finns på plats. Tillsammans får vi ta emot honom och upptäcka vem han är. Jag tror att det finns goda ambitioner med detta nätverk. Men när det nu börjar samtalas om teologi vore det kanske tid till att reflektera över hur språk och tolkningar lägger grunden till vårt förhållningssätt när vi möts för att upptäcka den kristna tron och djupet i den.

Hur den kristna tron uttrycks och formas är viktigt. Särskilt I en tid där ytligheten breder ut sig får inte reflektionerna över innehåll, och förhållningssätt utebli eller rationaliseras ner till lättköpta slagord.