Vi kan heta Försoningskyrkan

Försoning är något som behövs i många olika sammanhang — med Gud, med andra och med mig själv. Evangeliets grundbudskap har med försoning att göra. Men också vår tids moderna, sekulariserade människor talar om försoning bland annat mellan brottsoffer och gärningsmän, mellan folkgrupper och nationer, och inte minst med det egna livsödet.
På det kyrkliga planet finns det också mycket försoningsarbete kvar att göra, såväl mellan individer som mellan församlingar, kyrkor och religioner — både historiskt och i nutiden.

Problemet med ett namn som ”Försoningskyrkan” skulle kunna vara det är alltför anspråksfullt! Skulle vi verkligen kunna leva upp till det namnet och gå in i den förpliktande uppgiften? Men å andra sidan — varför ska vi överhuvudtaget finnas kvar som samfund? Vilket är vårt existensberättigande i ett sammanhang där flera andra kyrkor har ungefär samma tro och mål som vi själva?

Att gå in i ett uppdrag som ”försoningskyrka” skulle kunna vara ett sätt att komma med ett viktigt bidrag i sammanhang där behoven är stora. Det är ett maktpåliggande namn jag vill föreslå — men handlar det inte ytterst om vårt faktiska uppdrag?
”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” (2 Kor. 5:19-20)