Vi har rätt att vara dårar för Kristus

Ju mer insyltad jag har blivit på nationell nivå i arbetet både på Equmenia och i samfunden så blir jag mer och mer beredd att slåss för den rätten. Man brukar säga att det är från barn och dårar som man får höra sanningen och det är därför passande att jag som finns med i ledningen för en barn- och ungdomsorganisation står för dårskapen.
Det har under en lång tid byggts upp en tradition inom de etablerade samfunden att alltid vara välformulerad, alltid kunna stödja sig på långa kloka resonemang, alltid vara genomtänkt och alltid tillsätta ännu en utredning. Det finns en övertro på att allt går att lösa i sammanträdesrummet.

Naturligtvis ska vi inte vara slarviga eller medvetet dumma men Jesus säger trots allt att det är den som tar emot Guds rike som ett barn som kommer ditin (Luk 18:17) och Paulus håller fram att det inte var med vältalighet eller vishet som han kom utan det var en enda sak som han ville veta av, den korsfäste Kristus (1 Kor 2:1—2).

Den enkla Jesustron som trots allt var kännetecknande för våra samfund när de växte fram blir ibland förlöjligad eller kategoriserad som enkelspårig. Dåraktiga i mycket var nog de som gått före oss och startade upp församlingar i stort sett i varenda buske. Man byggde bönhus och gemenskaper där det inte alltid fanns de bästa förutsättningarna. Ibland oroar jag mig för att vår defensiva hållning kan skapa ett klimat som inte intresserar nya människor?
Jag tänker att där Jesus får vara i centrum öppnar sig allt. Den Gud som är universums skapare, centrum och härskare. Hos honom har alla plats. Hos honom är inte fokuseringen vid olikheter det viktiga. Hos Jesus är det vi har tillsammans det viktigaste. Vi vuxna och visa får vara varsamma så att vi formulerar en tro där även barnet och dåren inkluderas.

Från min egen erfarenhet som församlingsanställd tänker jag att ungdomspastorn i Toarp eller pionjärarbetaren i Hässelby behöver inspiration, uppmuntran och fullt stöd rakt in i sitt arbete. Är det något som samfund och ungdomsförbund skall bidra med så är det stöd för det vardagliga arbetet som pågår. Här får vi alla bidra utifrån de gåvor som är våra. Vi har alla fått olika gåvor och låt oss alla använda dessa till att peka mot den Jesus som vill rädda världen.

Låt oss tro att det namn — Jesus — som alltid räddat människor räddar människor även i dag både i Toarp och Hässleby och överallt annars där kyrkan är närvarande.
Jag uppfattar kyrkans uppdrag som detta enkelspåriga, att i allt man gör inte göra annat än att envist ropa på det namnet som vi tror har räddat vår värld — Jesus.

Patric Forsling
generalsekreterare, Equmenia