Vi gör bara skyltarna!

Sune Fahlgren

”På frukten känner man trädet.” Så sa visst kyrkans herre. I de offentliga rummen är det oftast inte hur och vad man säger som får mest uppmärksamhet, utan hur man lever och handlar.

Därför utgör de kristnas gemensamma praktiker – som gästfrihet, gåvogivande, diakoni och medling – det evangelium som blir mest läst utanför kyrkorummen.
I vår tid verkar det finnas en osedvanligt stor frestelse att skilja form från innehåll och att se individen skild från sitt sociala sammanhang. Trots ideal om mångfald, helhetssyn och gemenskap har kyrkor och många av dess medlemmar i praktiken hamnat i ett slags trovärdighetskris.
Den här dråpliga anekdoten belyser denna kris, men den problematiserar också det nutida tänkandet om autenticitet.
”Mannen gick fram till receptionsdisken med sin stora påse med smutstvätt.
 – Är det här jag lämnar in tvätt? undrar mannen. Kvinnan vid receptionen står frågande och säger till mannen att här finns ingen tvättservice, varpå mannen utbrister:
– Men det står ju en stor skylt, där i fönstret, som säger ”TVÄTTERI”! Receptionisten svarar:
– Vi gör bara skyltarna! Här finns inget tvätteri.”

Frågan om autenticitet är på modet som aldrig förr. I populärkulturen enkelt uttryckt: var och en är unik, så länge man ”förblir sig själv”.
Exemplen på denna syn på autenticitet är legio. Från intervjuer i media som berättar ”om människan bakom”, till talangjakternas begär efter riktiga tårar, eller – vanligt så här års - sommarturisternas jakt efter det genuina folklivet på en semesterort. Det som värderas högst är det direkta och omedelbara, inte det distanserade och analyserande. Effektsökeriet står i förgrunden, inte bildningen och träningen. Som grädden på moset har denna trend ofta en föreställning om att det som är autentiskt också är sant.

Vart tog egentligen den postmodern kritiken av ”närvaro”, ”subjekt” och ”helhet” vägen? I kulturdebatt och vardagssamtal hyllas istället en ideologi som lyfter fram det ”naturliga”, ”oförställda” och ”äkta”.
Numera tillverkas det i mängd skyltar med det nya tänkandet om autenticitet som grund. Men tro nu inte att detta sker bara på marknadsavdelningar på kommersiella företag. Politiska och religiösa organisationer har numera ”kommunikationsavdelningar” och ”kommunikatörer” som tillverkar så många skyltar utifrån sådana ideal att vi knappt hinner läsa dem.
Man kan undra om de aldrig hört H. C. Andersens saga om den nakne kejsaren. Men som i sagan finns det ändå de som ser och oförställt påpekar: ”Kejsaren är naken!” Dessbättre ingår det i marknadsavdelningarnas uppdrag att ha krisberedskap och rädda ”varumärket”, när det inträffar okontrollerbara avslöjanden från dem som inte låtit anpassa sig till gruppen.
Autenticitet i den nya meningen har alltså blivit kulturens främsta dygd, och från ”majoriteten” avvikande meningar den allra störst synden i både politik och religion. Eftersom det räcker med att ”vara sig själv” för att vara trovärdig, krävs det utåt sett ingen långvarig träning eller djup kunskap – eller delaktighet i en gemenskap.

I kristen tradition är trovärdighet inte en fråga om att ”vara sig själv” och därmed inte heller att skåda inåt efter något äkta. Först som sist är autenticitet en fråga om gemensamt ansvar och handlande: du blir den du är genom det du gör. Och det du gör är ingen soloprestation, utan det ingår i återkommande sociala handlingar som har ett inneboende syfte att förverkliga en bättre värld och framtid. Alltså utforskas och formas ett autentiskt kristet liv i det man företar sig tillsammans med andra.
I det här sammanhanget passar det utmärkt att använda ett bibliskt begrepp för skylt, nämligen avbild (på grekiska eikon, ikon). De sociala handlingar som vi gör som kristen församling är ikoniska, till exempel ”församlingsmöte”, ”omsorg om varandra”, ”ekonomisk förvaltning”, ”nattvardsfirande”, ”besöka dem som är i fängelse”, etc. Dessa handlingar avbildar det liv som Gud skapat oss till, och de bygger de civilsamhällen som formar oss till de värden vi tror på.

Vilka värden i livet vill du göra till dina egna? De värden som kyrkan prioriterat i och genom de praktiker jag räknade upp är till exempel rättvisa, vänskap, urskiljningsförmåga, mod, medkänsla och välvilja (jfr Gal 5:22). Sådana autentiska förmågor kommer vi knappast fram till genom att försjunka i oss själva. Genom kyrkohistorien har det funnits en trovärdighet som genom Andens kraft tagit gestalt i de kristnas gemensamma liv.
I mina studier av frikyrklig kulturhistoria har jag funnit en rad sociala praktiker, där det som skaver eller är opolerat framhålls som positivt, och brist på självmedvetenhet är ingen katastrof. I förgrunden hamnar inte heller de retoriska och tekniska aspekterna, inte heller de sätt som det autentiska kan konstrueras på. Tillsammans har man genom att delta i sådana praktiker gett konkret innehåll åt den goda mellanmänskligheten, ansvaret, demokratin och beroendet av varandra.

Ett exempel är praktiken att sjunga unisont när man möttes (”församlingssången”). Det uttalade syftet var att sinnena skulle harmonisera med sången. Sången, rösterna var alltså här den formande gemensamma praktiken, och det var sinnet som skulle formas. Det betyder rätt och slätt att det är den gemensamma handlingen, sången/rösterna, som bär den djupa meningen att forma oss. Inte tvärtom – så som det ofta kan tyckas förhålla sig, där man försöker pressa in en eller annan andlighet i former, vilka man när allt kommer omkring inte tror på eller lever av.
Kärnan i kristna praktiker är därför inte en förväntad autenticitet, utan det som lärjungarna faktiskt hade upplevt i sina liv med Jesus: ”... det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende:
livets ord” (1 Joh 1:1).

Sune Fahlgren
  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar