Det är med förvåning jag ser att så många vill skriva under Equmeniakyrkans överenskommelse med Svenska kyrkan om kyrkogemenskap och därmed godkänna Svenska kyrkans krav på att inte ”omdop” får förekomma. De som vill följa Nya testamentets lära, att dop förutsätter en bekännelse till Kristus, kan alltså inte få inträde i församlingen. Således: den som tar sin övertygelse på djupt allvar kan inte bli medlem.

Vart tog respekten för den enskildes övertygelse vägen? Vart tog tanken på sann religionsfrihet vägen? Är vi tillbaka i 1500-talet? Eller i tiden för frikyrkans framväxt i Sverige?  Den som bröt mot statskyrkans dogma straffades, bötfälldes, fick näringsförbud i vissa yrken, fängslade, utvisades. Med andra ord: Är det inte snarast den lutherska kyrkan som behöver anpassa sig till lagen om religionsfrihet? Det största baptistiska bidraget till Equmeniakyrkan är framför allt dess röst för frihet att följa sin egen övertygelse och forma sitt liv i enlighet med denna övertygelse. Sann religionsfrihet.

Kanske skulle förespråkarna för  förslaget ha rätt om det hade handlat om en övertygelse som strider mot den kristna kyrkans grund, Nya testamentet. Nu är det ju tvärtom! Jesus välsignar barnen därför att ”Guds rike tillhör dem” han döper dem inte, han välsignar dem. Biskopen Einar Billing tog Paulus ord i Rom 5:12 som intäkt för arvsynden (i efterföljd av kyrkofadern Augustinus på 300.talet) ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor.” Det argumentet har sedan dess upprepats. Denna läsning kan vara ett bra exempel på så kallad ”kreativ bibelläsning”. Men Paulus sätter inte punkt där, vilket Augustinus och Billing gjorde. Paulus avslutar meningen ”därför att de alla  syndade”. Arvsyndsläran finns inte i Nya testamentet. Från mars månad  1530 gav Luther sin godkännande till dödsstraff för baptister. 1536 skrev han dokument med innebörd att anabaptisterna skulle avrättas, inte för att de var våldsamma utan för att deras plan var att fullständigt förändra kyrkan, staten och samhället.

”Sanningen är odödlig”, skrev Balthasar Hubmaier (bränd på bål 10 mars 1528). Sanningen är att barndop var en omöjlighet i urkristen tid. Dop krävde personlig bekännelse. Sanning kan inte fastställas med majoritetsbeslut. Den kan inte fastställas genom upprepning och propaganda, eller genom uttalande av någon med högre rang. Sanningen kommer inte till genom kompromisser och eftergifter. Sanningen om Nya testamentets dopförkunnelse kan bara vinnas genom ett allvarligt studium av just NT, inte kyrkors eller lärdes uttalanden och inte genom en stor kyrkas tradition eller lära. 

I Equmeniakyrkans grunddokument kallas dopet en gåva. Ingenstans i NT kallas dopet en gåva. Guds gåva är frälsning, ande, evigt liv. Den gåvan tas emot genom att man låter döpa sig. Man kunde lätt få för sig att dopet är en gåva som på något sätt förvaltas av kyrkan, eller kanske prästerskapet och kan delas ut till barnen. Så är det således inte.

Är jag motståndare till ekumeniken? Tvärtom. Jag tror på det allvarliga samtalet där man respekterar varandras övertygelser. Jag tror att sann gemenskap skapas i öppenhet och tolerans. Men jag tror inte på en ekumenik där en part ställer ultimatum som den andra parten skall böja sig under. Vi baptister har accepterat som medlemmar i församlingen barndöpta människor som tar sitt dop på allvar och formar sitt liv efter det. Men vi kan inte förneka vår övertygelse om dopets ursprung och mening.

Dessutom: arvsyndsläran vacklar. Alltfler forskare och präster inser i dag det orimliga i att ett nyfött barn bär på skuld. Barn behöver inget dop.