I den var det bara Ansgar Eeg-Olofsson, senare ordförande i Svenska Missionsförbundet, som tog avstånd från kärnvapen. Svårt att tro att kyrkorna i dag skulle vara lika förstående för dessa massförstörelsevapen. När jag ser den totala tystnad som kyrkorna iakttar i debatten om svenskt medlemskap i Nato, blir jag ändå tveksam. En viktig doktrin för Nato är nämligen, att man förbehåller sig rätten att använda kärnvapen — till och med först av alla. Anser kyrkorna och deras ledare, att kärnvapen är OK? Eller hur ska eljest kyrkornas tystnad förklaras?

Kyrkornas världsråd har lanserat tanken på att arbeta för en rättfärdig fred. Likaså Sveriges kristna råd. Det innebär bland annat att fokus läggs på att skapa förutsättningar för en positiv fred i stället för det gamla synsättet, då man diskuterade villkoren för icke-krig. Den sistnämnda diskussionen styrs av ett militärt paradigm, och tyvärr har den svenska politiska debatten halkat tillbaka i det spåret och blivit sorgligt försnävad. Ansvaret för detta delas av regeringen och allianspartierna. Därför satsas nu miljarder på militär upprustning.

Mer fred blir det dock inte på det sättet. Fler resurser undandras kampen mot den hotande uppvärmningen av planeten. En rättvisare fördelning av jordens tillgångar försvåras ytterligare. Viktig mänsklig kreativitet, som behövs för att bemästra alla de utmaningar mänskligheten står inför, leds i stället in på att utveckla sofistikerade destruktiva redskap. Dock är kyrkorna tysta.

När det kalla kriget var som mest hotfullt, bidrog Sverige konstruktivt till att öppna alternativa och mer realistiska vägar till fred och säkerhet. Rapporten Gemensam säkerhet med Palme som främsta drivkraft var ett strategiskt bidrag. Vårt aktiva stöd till den europeiska säkerhetskonferensen —i dag OSSE — är ett annat exempel. Ett tredje är vårt mångåriga intensiva engagemang för kärnvapennedrustning. Allt detta tycks vara bortglömt.

Det finns två saker, som förvånar i den dominerande säkerhetspolitiska debatten:

Frånvaron av politisk analys, det vill säga en diskussion om hur Sverige bäst kan bidra till att minska spänningarna mellan Öst och Väst och därmed gynna fred och säkerhet för alla. Är det verkligen genom att satsa på militära medel? Eller bör vi i stället snarare prioritera civila insatser för att förebygga väpnat våld? Med vilken metod gör vi bäst marginalnytta?

Frågeställningen är egentligen densamma som i den amerikanska debatten om kärnenergiavtalet med Iran: Diplomati eller vapen? På avstånd tycks svenska opinions-bildare ha lättare att se fördelarna med civila medel.

Frånvaron av kärnvapen, det vill säga en diskussion bland Natoanhängarna om varför de är beredda att legitimera kärnvapen, trots att Nato inte ens är berett att lova att aldrig vara den som först använder kärnvapen. Att gå med i Nato innebär ju, att vi ställer oss bakom denna hållning. Därmed är det också definitivt farväl till vår trovärdighet i ansträngningarna att få till stånd en kärnvapennedrustning.

Att villkora svenskt medlemskap med att kärnvapen inte får placeras på svensk mark är ett genomskinligt fikonlöv, när u-båtar kan tjänstgöra som utskjutsramper, och kärnvapnen når sina mål med interkontinentala missiler.

Frågan om svenskt med-lemskap i Nato och värdlandsavtal med denna militära allians handlar inte om en tekniskt-politisk lämplighetsfråga. Den är en viktig moralisk fråga, där kyrkorna — även för sin egen trovärdighets skull — bör vara beredda att ta till orda och kämpa för centrala mänskliga värden. Att vända kappan efter vinden kan inte vara den hållning som får styra kyrkorna. Nu krävs att de än en gång visar sig vara en profetisk röst i samhällsdebatten.