Inledningen i Equmeniakyrkans teologiska grund sätter myror i huvudet på Sven Andersson. Det är en gåta hur den gudsbilden kan förenas med inkarnationstanken.
Var är Gud i dag? Detta är kanske vår tids mest avgörande religiösa eller andliga fråga. Om ett barn ställer oss den frågan kanske vi snabbt svarar, att Gud finns i himlen och ger barnet en fingervisning uppåt. Gud är där uppe, frånvarande, ovanför molnen, ”ovan där”, skild från oss människor här nere på jorden.
Läser man inledningen till Equmeniakyrkans Teologisk grund finns det en risk att den gudsbilden bekräftas. Dess första direkta ord om människan är: ”Synden skiljer människan från Gud”. För mig är det dock en stor gåta hur en sådan gudsbild låter sig förenas med den Gud som är inkarnerad i Jesus och som till och med låg till bords och ”åt med syndare och tullindrivare”. Men, kanske kan någon av våra visa kyrkoledare eller teologer på THS förklara det för mig?
Att en sådan gudsbild däremot kan finna stöd i antikens världsbild som bildar bakgrund till Bibelns värld är lättare att förstå. Detta universum brukar liknas vid ett trevåningshus, där den övre våningen är himlen i vilken Gud finns på sin tron, mellanvåningen världen där vi människor lever och källarplanet helvetet, dit alla var rädda att komma efter döden. I denna världsbild blev kyrkan ett förmedlande rum mellan himlen och jorden och, enligt religionshistorikern Diana Butler Bass, kom den att med tiden agera som en helig hiss genom vilken Gud sände ned de gudomliga direktiven till oss människor och i vilken de som lydde dem kunde fara uppåt för att slutligen nå himlen och för evigt undgå all hemskhet här nere på jorden.
För den som blivit präglad av en sådan världsbild — medvetet eller ej — kan det bli svårt att se Guds verk i vår värld.
När den blivande Equmeniakyrkan försökte kartlägga tron i Sverige i sin rapport Kairos 2012 kom man fram till att nästan varannan svensk är ateist. Och när teologen och ledarskribenten Joel Halldorf skådar in i dagens statistik för kyrksamhet som faller allt djupare talar han om att ”vintern är på väg” (Dagen 26/5).
I den nya kristna läsarpodden som THS ”vill slå ett slag för” sammanfattar han även sitt omdöme om svenskarna så här: ”hyfsat sekulariserade”. Och visst, det går nog att hitta stöd för detta i boken som är poddens samtalsämne, Det gudlösa folket av David Thurfjell. I den nämns till exempel en större undersökning av Europakommissionen 2005 där frågan ”tror du att det finns en Gud?” ställdes och endast 23 procent av svenskarna svarade ja, vilket placerar oss nästan längst ner i Europa.
Här skulle man kunna stoppa mätarna och ge såväl Equmeniakyrkan som Hall-dorf rätt. Men, det gör inte David Thurfjell som är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. I stället fördjupar han analysen och anmärker att många av dessa svenskar samtidigt tror på ”något slags ande eller livskraft” eller att ”Gud är något inom varje människa snarare än utanför”. Då visar det sig att hela 53 procent svarar jakande, det vill säga dubbelt så många, vilket plötsligt flyttar svenskarna till pinnen näst längst upp i Europa. Borde inte detta vara intressant att lyfta fram?
Inom IT-världen finns ett fenomen som förkortas WYSIWYG. Det betyder att ”vad du ser (på bildskärmen) är vad du får (utskrivet)”. En brist i Halldorfs vy tycks mig vara att Guds andes verksamhet beskärs och begränsas till kyrkan och dess hägn. I bästa fall får ”en och annan omvänd kulturpersonlighet” en pixel på skärmen. Här kan jag undra: Varför ett så småskuret och snålt blickfång för Guds ande?
En anledning kan vara att Guds rike tonas ned, det som var Jesu utblick och utsikt. I vår kyrkas Färdväg talas för lite om det. Vårt ”övergripande mål” sägs här vara ”församlingens förnyelse, utveckling och växt”. Som om centrum för vår mission nu är kyrkan själv. På dokumentets första figur finns en ring för församlingen, ungdomsföreningen och RPG. Men, varför inte en för Guds rike, den största ringen? En kyrka som tonar ner Guds rike gör mig nervös. Varför? Därför att Guds rike var Jesu huvudärende och en kyrka utan den visionen riskerar att bli inåtblickande och få tunnelseende så att den inte längre ser gudsrikets glödhögar där utanför. Vad vi ser blir vad vi får. I stället för en vår i luften och knoppande blommor på ängen vankas vinter på näthinnan, vinterfrost på nästippen och iskalla ateister om hörnet.
Var är då Gud i dag? ”Hör, du som har öron att höra med.” sa Jesus på sitt mästerliga vis när han berättade sin första stora liknelse om Guds rike. Och att döma av den ser det ut att kunna vara i jorden (Mark 4:1ff). Så säga vad man vill, men Gud är nog inte bara på en tron i himlen i alla fall. Kanske är Gud snarare under våra fötter som en bärande och närande grund som kallar oss att bli jordade. Men, kan Gud verkligen vara så långt nere och så nära oss? ”Jag och Fadern är ett” säger Jesus i det fjärde evangeliet (Joh 10:30). Så nära var Gud för Jesus, de första kristnas förebild. Och för att skingra all tvekan innan sin avfärd andas Jesus även på lärjungarna och säger till dem: ”’Ta emot helig ande.’”(20:22)
Den som håller sig nära Anden, den vind som tar sig fram var den vill och nära Guds rike behöver inte några hissar till himlen eller hisskötare för att lära känna Gud. När våra fäder och mödrar i frikyrkans begynnelse reagerade mot den svenska statskyrkans invigda hissar och vigda hisskötare och möttes i hemmen var de burna av den tron. De tycks ha menat att Gud hade egna vingar och kunde tala för sig själv, direkt och innerligt i människors hjärtan. De trodde på en Gud med och i oss. Gör vi det också?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR