Varför brottas inte kyrkan mer?

Hur skall man som kristen i dag förhålla sig till att vi i vår nutida värld har bytt verklighets- uppfattning? Rolf Christoffersson undrar hur kyrkan brottas med dessa frågor.

I ett par nummer av Sändaren reflekteras över frågor som jag mycket länge försökt att förstå. Först artikeln om Marilynne Robinson (23/12 2015) där en fråga är ”hur många människor som har en hög religiös känslighet, men som inte har något språk för den.” Och så Christina Larssons artikel om Jakob Langvik, bland annat om hur många unga lämnar kyrkan därför att ”glappet mellan kyrklivet och det vanliga livet blev för stort” (20/1 2016). Man misstror alla tidigare svar och väljer att skapa sig en privat hållning i livsfrågorna. Man vill inte bli associerad med någon annans uppfattning. Denna fråga är ett demokratiproblem som berör allt organisationsliv i dag. Dess förskräckande baksida är den växande rasismen, där många älskar att ansluta sig till nationalistiska rörelser.

Min personliga fråga har allt mer blivit: Hur skall man som troende kristen förhålla sig till att vi i vår nutida värld har bytt verklighetsuppfattning? Tid och rum är i dag helt omdefinierade, snarast oförklarliga. Alltet är en meningslös tillfällighet som har uppstått ur ett exploderande intet och kommer att återgå i intet, tycks forskningen anse. Ödet är blint i en ny innebörd.

Sådana omvälvningar har hänt förr, exempelvis med Copernicus och Darwin. Vid varje sådant tillfälle har kyrkan ropat; ”NEJ! Avfall!” I anslutning till min grundfråga undrar jag: Hur kommer det sig att den kristna kyrkan i så stor omfattning inte i det vanliga, vardagliga kyrklivet, på allvar brottas med de frågor som följer, trots de svåra erfarenheterna av dessa tidigare konfrontationer. Är det hållbart att agera och tänka som om ingenting egentligen skett. Frågor som finns det någon himmel i höjden där alla döda samlas? Skulle man någonstans i universum kunna finna denna ort? Kan man tro på något ”där uppe” i vårt oändliga universum? Kan något finnas utanför universum? Kan vår aska, kremering av de döda är ju nu vanligt, omvandlas till en på nytt levande identisk individ. Kan en individ utan kropp existera?

Kyrkorna, och de flesta andra religioner, talar ett språk som kräver att myten förstås som realism. Himlen är en fysisk ort, Gud är en i någon form fysisk gestalt, de döda lever vidare i ett slags kroppslig form. Att vara troende anses innebära att man accepterar dessa föreställningar som fysiskt sanna. Man kan försöka att fly undan frågan genom att förklara att tron handlar om andliga ting, det vill säga att det finns en parallell, samexisterande värld, som inte är syn- eller hörbar för andra än de särskilt upplysta. Att vi fortlever som ett slags bild eller ljud som för evigt ekar i universum. En annan hållning är att helt ignorera saken. Att man inte behöver bry sig.

Det finns många frågor att ställa. Händer det något annat med en människa som äts upp av ett lejon eller sväljs av en boaorm än med en gazell som råkar ut för samma öde? På vilket sätt i så fall? Om det finns ett fysiskt liv efter döden, är det då människan eller boan som återuppstår? Har de rätt som hävdar att även djuren har ett liv efter döden? Gäller det då också insektslarver, som ser ut att i en framtid bli del av vår stapelföda?

Bibeln kan ses som en berättelse om människan och hennes strävan att förstå sig själv och var hon befinner sig och hennes yttersta villkor. Det finns flera sådana stora berättelser.

Vad är det unika med människan och hennes relation till döda och levande ting? Vad är ting och vad är skeenden, reaktioner, relationer? Även bibliska gestalter ställer dessa frågor. ”Som fänaden” skrev Predikaren. Bibel 2000 skriver ”djuren”. Fänaden känns mer talande. Men en människa har mitt i sin härlighet intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres (Ps. 49:13, 21).

Vidare såg jag under solen: Orätt satt på rättens plats, orätt satt på rättfärdighetens plats. Jag tänkte: Gud dömer både rättfärdiga och orättfärdiga: För allt som sker, för varje handling finns en tid. Jag tänkte: Det sker för människornas skull, för att Gud skall pröva dem och de själva inse att de är djuren lika. Människans öde och djurens är ett ock detsamma: hon dör som de. Samma livs Ande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren: Allting är tomhet. Allt går mot samma mål: allt har kommit av jord, och allt blir jord igen. Vem vet om människornas livsande stiger uppåt, mot höjden, medan djurens sjunker neråt, mot jorden. Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet, det är hennes beskärda del. Vem visar människan vad som kommer efter henne. (Pred. 3:16-22).

Ateister av i dag älskar att förklara att våra förfäder var dumma, vantroende, inskränkta, fördomsfulla och okunniga. Detta är ett förtal som måste avisas. Våra fäder ställde i stället de väsentliga frågorna: Vem är jag? Var är jag? Varför finns jag? Vad är rätt och orätt? Vad är rättvisa? Hur förhåller jag mig till världen, till djuren, till andra människor. Vad är det att leva och att dö? Finns det mening? Och de drog slutsatsen att det måste finnas en rättvisa högre än oss själva. Även de mäktigaste härskare måste till sist lämna sina troner.

Det är dags att betrakta judendom/kristendom som en av de stora berättelserna om människan, snarare än om Gud. De stora sanna svaren glimmar ofta till, till exempel när det gäller flyktingar (se 2 Mos. 22:21) och rättslösa, att ta hand om den slagne och utsatte, att vår samvaro behöver vissa normer, att ingen lever för sig själv och att ingen dör för sig själv. Människosonen Jesus berättar i ord och gärning för oss hur sann mänsklighet gestaltas.

 

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Claes Eriksson
Din fråga är verkligen befogad, Rolf. Varför undviker den vardagsnära kyrkan att brottas? Kanske gör vi det, men knappast så att det hörs och syns. Är vi rädda? För uppslitande diskussioner, när vi inte kan skilja på sak och person? Orkar vi inte? Föredrar vi istället något lättsmält som inte kräver att vi tar risker med vår tro? Fruktar vi rentav att tron skulle krossas till ett intet av de svar som våra frågor skulle leda oss till? Jag tänker på Jesu ord om att sanningen ska göra oss fria. Vi får inte vara rädda. Vi måste våga brottas. Med oss själva, med varann och med Gud.