Opinion&Debatt
Debatt

Välkomna oss in i kyrkan precis som vi är – öppna trösklarna i hjärtat

En av mina bästa vänner, en arbetskamrat och forskningsmedarbetare, har ett gravt funktionshinder. Hon föddes med cerebral pares, sitter i rullstol och är beroende av personlig assistent dygnet runt. Hon står mig väldigt nära, inte minst för att vi kan gråta tillsammans. Ibland trillar tårar av sorg, men mestadels är det skrattkramp som utlöser tårarna. När det är dags att söka projektmedel brukar vi alltid kolla vad som finns för "oss stackare". Finns det möjligen någon fond för CP-singlar eller lesbiska mödrar? Och vi skrattar så vi ligger dubbelvikta över tangentbordet. Men bakom skrattet finns förstås allvar.

 

Vi diskuterar de hinder som finns i vår väg. Det är ramper som saknas, hissar som står still och kyrkor vars trösklar är för höga för både henne och mig. Och vi jämför. Hennes annorlundaskap går inte att dölja - på gott och ont. När hon tränger sig fram med sin rullstol är det ingen som undgår att, ja, hon är rullstolsbunden. Funktionshindrad. Eller rullstolsburen, som allt fler lärt sig säga.

Med mig är det annorlunda. Jag kan enkelt dölja min homosexualitet eftersom jag utseendemässigt passerar för en ganska kvinnlig kvinna. Långt ifrån fördomens manhaftiga lesbian. Jag kan välja att inte visa att jag är annorlunda, det kan inte hon. Alla förstår ju att hon inte har valt sitt funktionshinder. Men har jag valt att vara lesbisk? Nej. Skulle jag välja att vara hetero, om jag kunde? Nej, det går inte. Ändå valde jag att leva som heterosexuell under en mycket stor del av mitt liv. Men under alla åren valde jag också bort mitt sanna jag. Idag lever jag som den människa jag hela tiden har varit, som den människa Gud skapade mig till. Nu lever jag mitt liv helt och fullt, tillsammans med en människa jag älskar. Precis som de allra flesta par tar vi ansvar för vår relation och strävar efter att leva i trohet resten av livet.

Min väninna i rullstolen har en diagnos — cerebral pares. Fram till 70-talet hade homosexuella också en diagnos. Att vara homosexuell ansågs vara en sjukdom. Hon har rätt till hjälp för att kompensera för sitt funktionshinder, så långt det är möjligt.

Jag och andra homosexuella behöver inte kompensation, men vi behöver rättigheter i jämlikhetens namn. Båda behöver vi ramper, lägre trösklar och ett välkomnande sinne hos dem vi möter. Också i kyrkan, där trösklarna inte alltid sitter i golvet utan i människors hjärtan. Jag önskar att fler vågade öppna sina sinnen och välkomna Guds skapelse precis sådan som den är — som jag är.

 

 

Nanna Palle

Kommentera

Måtte vi växa som människor och kunna dela kärleksbudskapet på ett sådant sätt att alla människor - oavsett kön, ålder, sexuell läggning, etnicitet - är välkomna på samma villkor i hela samhället. Nannas inlägg behövs för att tydliggöra att vi inte kommit så långt på vår resa. Tillsammans har vi ett ansvar för att öppna dörrarna, sänka trösklarna, höja taket och ta emot alla som vill vara med!

Mycket klokt och bra skrivet, Nanna, tycker jag.
Allt gott!

För 30 år sedan hade ni blivit lika upprörda för det Nanna skrev, som för det jag skrev.
I dag är det Nanna skrev jättegulligt, medan det jag skrev är upprörande.
Om 30 år kommer ni att tycka att båda inläggen är jättegulliga!

Vad är det som skapar den utvecklingen?

Sorry Kalle ditt inlägg är inte gulligt och kommer aldrig att bli.

Tack Nanna för en fin artikel.
Jag håller med Anders Svensson om att vi är på väg, men att vi har ett stycke kvar därför att rädslans grepp är starkt. Jag vill tillsammans med Anders och andra i kyrkans ledning fortsätta arbeta för att vi får en kyrka där vi inte gör skillnad på människor utifrån sexuell läggning, och där möjlighet till ordination bestäms utifrån personens lämplighet på alla livets områden och inget annat.

Kalle frågar sig vad det är som skapar den utveckling som innebär att det sker förändringar i vår syn på olika frågor. Teologin utvecklas, vår tolkning påverkas av ny kunskap och nya erfarenheter. Så har det alltid fungerat i kyrkans historia eftersom kristen tro är en relation med levande Gud och inte en statisk regelbok. Visst förändras vår syn efterhand. Annars skulle vi fortfarande försvara slaveriet, hindra kvinnor från ordination etc med bibelordet som argument. Att vi lever i förändring är svårt och skrämmande för den som vill ha allt paketerat i en färdig mall men ändå den enda vägen om vi vill vara trogen evangeliet.

Läser debatt artikeln och efterföljande komentarer med blandade känslor. Även jag längtar efter en gemenskap med ett välkomnande sinne och en önskan om att vi möts som Guds älskade barn med våra olikheter.
Om det är Guds vilja eller inte att några föds med handikapp, avvikande sexuell läggning är för mig en hypotetisk fråga. För mig är det viktigaste att vi är alla älskade av Gud och att vi alla behöver kärleksfulla relationer. Vårt ansvar är att utifrån vilka vi är göra vårt bästa för att lyssna till Guds ledning. Jag vill kompletera Idas inlägg om att det finns tre sexuella läggningar. Du har en sexuell identitet du ser dig själv som man, kvinna eller transsexuell. En transexuell person kan alltså till det yttre vara en kvinna men ser sig själv som man eller tvärt om. Utifrån din identitet har du en viss läggning som är hetro- homo- bi- eller transsexuell. Identitet handlar om din uppfattning om dig själv och vilka du attraheras av. I en kärleksfull gemenskap bör vi vara öppna för att vi är olika men lika älskade av Gud. Otrohet handlar för mig om att svika sin partner oavsett könet.

En jättebra artikel! Det stämmer så väl det du skriver: Båda behöver vi ramper, lägre trösklar och ett välkomnande sinne hos dem vi möter. Om bara modet och vilja fanns hos människor att acceptera varandra hade vi sluppit mycket elände. http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/

Gulligt och gulligt - men visst har det skett en förskjuting i hur kyrkan ställer sig till samlevnad, och vad kyrkan förväntas acceptera och omfatta. Vägen fram till krav på att kyrkan ska viga samkönade par har gått via profant partnerskap, sedan äjktenskap och sedan kyrklig vigsel. Nästa steg är att öppna för polygama/polyamorösa äktenskap. Det kommer säkert till kyrkan också. Och det var väl vad "Kalle" uttryckte. .

Grundläggande kunskap om HBTQ borde GF förmedla till anställda och förtroenvalda. Ofta manliga kommentarer utan fullständiga namn kommer med insinuanta inlägg. Det finns mycket arbeta kvar att göra inom kyrkan.

En stor eloge till dig Nanna att du fortsätter att kämpa, men jag skulle också gärna vilja berätta för dig att misstänksamhet mot främlingar eller annorlunda personer inte är inlärd. Vi är födda intolerant och fördomar mot det som är annorlunda är inte unikt för människor. Vi och de, rätt och fel, välkänt och främmande. Vi männislor har en stark benägenhet att indela och gruppera, placera andra i fack och skapa fördomar mot det okända. Det är ett beteende som påverkar många av våra beslut och inställningar och som får allvarliga konsekvenser för samexistens med andra människor. Tidigare har psykologer utgått ifrån att vaksamhet inför det främmande och annorlunda är socialt betingat - att våra reaktioner inför människor från olika grupper påverkas av vår sociala och kulturella miljö. Nu visar det sig emmellertid att det rör sig om en mycket djupt liggande instinkt som bottnar i en nedärvd egenskap, som är minst 25 miljoner år gammal enligt beteendeforskaren Neha Mahajan vid Yale University i New Haven, Connecticut, USA. Detta ger samtidigt en annan viktig information, nämligen att det flexibla beteendet i gruppsamhörighetsförhållandet också är en gammal nedärvd mekanism. Kämpa på!!!

Sidor

FLER NYHETER

Topplistan