Franciskus av Assisi kom till insikt om att ägandet av jordisk rikedom inte kunde föra honom till det kristna evangeliets glädjekälla. Tvärtom var rikedomen ett hinder för honom att finna den. Konsekvensen av denna insikt blev att han gav bort allt han ägde och valde frivillig fattigdom.

 Påven Franciskus skriver i boken Evangeliets glädje helt i samma anda som sin namne. ”Ordet solidaritet hänvisar till något mer än några få sporadiska generösa handlingar. Det förutsätter att nya tankegångar kommer fram som yttrar sig i termer av gemenskap och livets prioritet för alla, framför en tilldelning av förnödenheter för ett fåtal.”  Han skriver vidare: ”Solidaritet är en spontan reaktion från deras sida som inser att ägandets sociala funktion och varors universella slutmål är realiteter som kommer före det privata ägandet.”

Innebörden i detta är att det privata ägandet aldrig kan vara det första och det största för en människa som bejakat det kristna evangeliets gudsbild, människosyn och värdegrund. Det finns för den kristna människan en mening med ägandet som är viktigare än själva ägandet. Den meningen är kopplad till fördelningsprincipen, inte till besittarprincipen. I Bibeln står att läsa: ”Jorden är Herrens och allt vad på den är.” Det jag som enskild kan ”äga” är ett lån, som jag har uppgift att förvalta enligt just fördelningsprincipen.

En kristen kan inte ha som övergripande målsättning det som i guldgrävarsången uttrycks  med orden ”gräva guld, bli rik och få det känt.” Upptäckten av evangeliets djupa solidaritet punkterar den målsättningen och låter själen ana evangeliets glädje. Det hör därför till den kristna kyrkans uppgift att med ord och handlingar tydligt ta avstånd från strukturer och maktkoncentrationer som förhindrar en solidarisk fördelning av jordens tillgångar till alla jordens inbyggare.  Den uppgiften måste prioriteras i denna tid, som präglas av växande nationalistisk isolering, främlingsfientlighet och girighet.

Påven Franciskus skriver: ”På alla platser och under alla omständigheter är de kristna, med hjälp av sina pastorer, kallade att höra de fattigas rop.”

Det är angeläget att hjälpa varandra till insikt om att vägen till evangeliets glädje är solidarisk fördelning. Vi bör vittna om att vi mår bäst när vi ”öppnar våra hjärtan”. Kyrkan bör lära av Jesu sätt att möta Sakaios enligt berättelsen i Lukasevangeliets 19:e kapitel. Jesus bjöd sig själv till tulldirektören och gav åt denne en ny värderingsgrund och ett nytt livsmönster. Den girige samlaren blev den generöse fördelaren.  I kraft av sin kallelse och i medvetande om sitt viktiga ärende bör kyrkan i dag inbju-da sig själv till karriärklättrande direktörer och makthavare och erbjuda dem evangeliets koncept. Kan vi hjälpa varandra att lyssna när Gud ropar på oss genom våra medmänniskor?