Vad vill Gemensam framtid berätta?

”Jag har blivit mer och mer intresserad av kristen tro och vet att mycket är vackert och känns rätt, men också att det finns mycket som man måste fundera över. Man säger till exempel att Gud är god och har skapat allt och alla. Men i paradiset fanns ju också en ond orm och ett träd med frukter som människan inte fick äta av. Hur kunde det vara så? Det har ju människorna sedan alltid fått lida så mycket för. Hade Gud skapat detta också? Om Jesus säger man att han är den gode herden, den bäste av alla, full av kärlek till människorna. Ändå är det ju just han som hotar med de eviga straffen, och det är också han som en gång skall komma tillbaka och döma alla, både dem som lever och dem som är döda. Hur kan han vilja göra det om han älskar oss? Man säger att i himmelen skall alla de som får komma dit lovsjunga Gud i evigheters evigheter. Men var det därför han skapade människorna? Var det inte för deras egen skull? Och alla de som inte drömmer om något nytt liv någon annanstans, de som är tacksamma för det liv man lever här på jorden, varför kan inte de få vara ifred?”.

Under våren kunde man i Sändaren i tio avsnitt ta del av Rikard Roittos serie ”Bibelbruk”, en omfattande överblick över hur man under olika tider försökt förstå och tolka de bibliska skrifterna. Kanske var det tänkt som en historiskt sammanfattande teologisk bakgrund till Gemensam framtids tillblivelse. För den som inte regelbundet läser Sändaren verkar det som om det däremot inte har funnits någon dialog/debatt i tidningen om det nya samfundets eget bibelbruk. I stället har ett omfattande dokument kallat ”teologisk grund” slagit fast vad som skall gälla, detta alltifrån de inledande och avgörande förankringarna i bibelns gudsbild(er) och evangeliernas Jesusgestalt till en rad motiveringar med bibelord för de flesta av samfundets organisatoriska funktioner.

Som teologisk grund verkar de korta och allmänt hållna formuleringarna i inledningen dock främst vara avsedda för de redan övertygade. Men Gud som skapare och Jesus som frälsare är inga entydiga krafter för den bibelläsare som inte nöjt sig vid en räcka tumgrepp till sina favoritställen. Allt sammantaget utgör ju Bibeln säkert den mest motsägelsefulla av kända böcker. Med Bibeln i hand kan man både välsigna och hota, både befria och fördöma. Nog hade man kunnat förvänta att dessa grundläggande skrivningar också skulle spegla något av vår egen tids reflekterande över gudsfrågorna i det samhälle där den vardagliga nöden är avskaffad, där den enskilde själv kan skaffa sig kunskap och där döden för många inte längre ter sig så skrämmande. I sina tveklösa formuleringar kunde dessa rader i stället ha kommit till under långt avlägsna tider då kyrkan själv bestämde ramar för tänkandet, med det undantaget att man då inte skulle ha väjt för att också beskriva trons mörka bottnar. Det gjorde man ju inte heller under de omvälvande väckelsetiderna, då all själanöd man råkade in i nog inte främst kom sig av kärlek till Jesus.

Kanske är man i sina formuleringar i grunddokumentet ytterst angelägen att undvika all slags fundamentalism, vilket verkar vara det fulaste ordet i nutida teologisk debatt. Det kan man förstå, eftersom den judiskt—kristna tanketraditionen delvis är så kontroversiell och främmande för den fria tanken, att man nu inte längre vill berätta hela historien. Men kan en trosriktning — eller för den delen någon politisk eller annan på övertygelse grundad rörelse överhuvudtaget — i längden leva och växa utan varje form av fundament?

Frågorna från inledningen här är ställda med en så barnslig öppenhet och förväntan att de kanske inte blir tagna riktigt på allvar. Men de kan förstås formuleras också med andra ord. Är Gud bara god? Är Jesus den som bara älskar? Tror man på den yttersta dagens förfärliga scen? Tror man på ett evigt liv i sin Herres glädje för de utvalda och på den eviga elden för dem som inte hittade den rätta vägen?

I Roittos serie påpekar han att Bibelns texter inte står för någon uttänkt teologi, utan utgör berättelser om ”hur Gud räddar sitt folk och sänder sin son”. Men ”sitt folk”? Varför älskade inte Gud och uppenbarade sig i begynnelsen för alla folk? Också det kristna tänkandet utgår från den judiska historien med folkets utvaldhet och för all framtid gällande löften. De förödande följder denna utvaldhet och dessa löften har fört med sig också för israelerna själva ännu i vår egen tid, kan ingen idag sväva i okunnighet om.

Med vilken verklighetsuppfattning vill man för övrigt övertyga ”världen”? Bibeln lär att allt är gott som Gud har skapat, för allt ont och ofullkomligt står människan själv alltsedan möjligheterna till synd skänkts henne inom räckhåll i tidernas morgon, det mest obegripliga ögonblicket i den berättelsen. Men den som vill veta vet ju nu att även jordskorpornas rörelser och deras för allt levande ödesdigra krockar med jordbävningar och förhärjande tsunamivågor som följd är en del av skapelsen, att mördande torka och dränkande vattenmassor under alla tider har utlöst katastrofer och omätligt lidande för allt levande långt innan den lilla människan började manipulera naturens förment kloka balans. Och vad vill en god, skapande kraft med öknarnas ofruktbara, väldiga hav av brännande sand? Vem vill förresten skriva en psalm eller hålla en begriplig predikan om den blodiga verklighet som arternas ständiga och i varje ögonblick rasande kamp i naturen för med sig?

Att det var kunskapens frukt som var förbjuden i Bibelns paradis är förstås ingen tillfällighet. Kyrkan i alla dess former har under alla tider i det längsta vägrat att erkänna den kunskap som människan undan för undan har förvärvat om planetens och hennes egna fysiska villkor. Ställd inför alltför många svåremotsagda fakta vill man nu ofta från teologiskt håll besynnerligt nog hävda att det inte råder någon motsättning mellan Bibelns berättelse om den goda skapelsen och vetenskapens rön.
Så vad vill Gemensam framtid berätta i en för alla gemensam framtid?