I flera meningar pågår en matväckelse i västvärlden. Matintresset är i topp. Väckelsen började som ett sekulärt uppror mot skräpmat och dåliga råvaror. Många kände också att de inte längre rådde över vilken mat de skulle prioritera, och det verkade finnas allt mindre tid att äta tillsammans. En rad skandaler, såsom den galna kosjukan, sockerbomben i läskedryckerna och dioxinkycklingarna, bidrog till att ännu fler vaknade.

Numera är ”ekologisk” och ”kravmärkt” väl etablerade begrepp i matvarubutikerna, men för tio år sedan var det något marginellt. Allt fler söker sig nu också fram till en vegetarisk eller en vegan livsstil. Allt fler vill se att djuren är hälsosamt uppfödda, och allt fler odlar grönsaker och frukter utan att använda gifter.

Den sekulära matväckelsen är påtaglig i media. Matlagning pågår i många TV-program, och kokböcker och luxuös köksinredning är högsta mode. Väckelsens gurus ger än det ena än det andra rådet om diet och kost som påstås ge ett friskt och långt liv. Med utgångspunkt i ett förhöjt BMI-mått säljer företagen bantningsprogram, och hälsokostaffärerna har ständigt nya produkter som ger ”wellbeing”.

Men hunger och mat pekar alltid utöver sig själv. Därför har matväckelsen också börjat få postsekulära uttryck. Det är som om det kollektivt nedärvda minnet från jägar- och agrara kulturer har vitaliserats. Människan söker efter en djupare mening och sammanhang när det gäller maten vi äter. Att odla, laga mat och äta är därför i matväckelsen något heligt.

Mat och religion har alltid hört nära samman. Den sekulära tidsandan har inte kunnat omintetgöra det sambandet. Religionsvetaren Graham Harvey menar att det i alla kulturer funnits starka övertygelser, regler och ritualer kring mat. Han har gjort ett experiment där han definierat religionerna utifrån svaren på grundfrågorna ”Vad äter du” och ”Med vem äter du?”.

Maten och måltiden är grundläggande motiv i kristen tro och kristet liv. Men det sambandet har vittrat sönder för många kristna i praktiken. Det är angelägen uppgift för varje kristen gemenskap att medvetet börja överbrygga det gapet och bättre vårda Guds skapelse.

Den postsekulära matväckelsen kännetecknas av respekt för årstiderna genom att man anpassar menyn efter säsongen. Man försöker också laga maten själv. Detta ger inte bara frihet från färdiglagat och halvfabrikat. Valet av kost och med vem man äter ses som en väg att utöva tron på ett konkret och trovärdigt sätt.

Framför allt präglas väckelsen av stöd och uppmuntran till måltidsgemenskap, att sitta tillsammans vid matbordet. ”Kyrkkaffet” är inte länge enda tillfället då vi äter tillsammans i kyrkan. ”Bibel och brunch”, ”kyrklunch” och ”torsdagssoppa med samtal” är exempel på den nydaning som pågår. Odlingskollektiv och gemensamma måltider skapar gränsöverskridande relationer.

I ett kristet perspektiv är mat en gåva, men varför tackar vi då inte längre för den? Tänk om vi enskilt och tillsammans den här hösten kunde återerövra tackbönen i början av varje måltid. En sådan praktik vittnar om välsignad mat, och den ger hjälp att förstå varför en måltid står i centrum av kyrkans tillbedjan av Gud.