Utmanande bidrag från reformationens frikyrka

Vad kan anabaptismen bidra med i vår tid? Om detta resonerar redaktörerna till boken Aldrig mer tillbaka gå – utmaningar från anabaptismen, reformationens fri-kyrkorörelse i denna artikel.

Reformationsåret är till ända, men samtalet om vad det innebär att vara församling i vår tid har inte tagit slut. För att vidga samtalet skrev vi en bok om anabaptismen. Vi är glada över att den lästs och recenserats, även här i Sändaren. I Sverige är anabaptismen relativt okänd. Uppfattningarna om den präglas ofta av missförstånd. I den här artikeln vill vi därför presentera anabaptismen och nämna något av det vi tror att den kan bidra med till kyrkan i vår tid.

Anabaptismen föddes i Zürich 1525 när man började praktisera troendedop och bilda församlingar bestående av dem som blivit döpta. De fick namnet omdöpare (anabaptister) av sina motståndare. Själva såg de förstås inte sitt dop som ett omdop. Trots svåra förföljelser spred sig rörelsen snabbt i de centrala delarna av Europa. Den var spretig och mångfasetterad och hade en del extrema och problematiska inslag, men i huvudsak var den en dynamisk och missionerande församlingsrörelse.

Anabaptisterna stämde in i reformationens grundprinciper, men de tolkade dem delvis annorlunda. De höll med om att en människa blir rättfärdig endast genom tron, men de betonade pånyttfödelsen mer än rättfärdiggörelsen. De insisterade också på att en levande tro måste visa sig i efterföljelse och goda gärningar. De höll med om att Bibeln var den enda ofelbara auktoriteten för tro och liv, men betonade att Bibeln också måste få avgöra hur församlingar byggs och organiseras. De ville återupprätta den nytestamentliga församlingen. Därför kallar vi anabaptismen för reformationens frikyrkorörelse.

För anabaptisterna var det centralt att se det kristna livet som lärjungaskap. Att vara kristen var att tro på Jesus Kristus och följa honom.

Hans Denck, en av de tidiga anabaptisterna fångade det väl: ”Ingen kan känna Kristus om han inte följer honom i livet, och ingen kan följa honom om han inte först har lärt känna honom.” Efterföljelse var ingen privatsak, utan något man gjorde tillsammans i församlingen. Gemenskapen var fostrande. Ansvarighet för och inför varandra var centralt. I vår individualistiska kultur blir detta en tydlig markering. Vi lever inte för oss själva. Anabaptisterna visar alltså att kristet liv behöver innebära överlåtelse till en gemenskap i någon form, en gemenskap som är kallad att vara jordens salt och världens ljus.

Så om kristna lever i överlåtna gemenskaper, betyder det att de drar sig undan allt annat? Anabaptisterna har ofta beskyllts för att inte vilja ta del i samhället, och ibland har anklagelsen varit befogad. Men anabaptismens bidrag handlar inte främst om att de kristna ska dra sig undan engagemang i samhället, det ger snarare redskap för hur ett sådant engagemang ska se ut. Anabaptisterna valde en väg att påverka samhället som de menade var utstakad av Kristus själv: makt underifrån, betjänande. De valde att avstå från världslig makt och betjänade istället samhället från marginalen. I vår tid, när kyrkan inte längre är mitt i byn, har 1500-talets anabaptister ett viktigt bidrag att ge. Anabaptisterna försökte följa Jesus uppmaningar när de mötte människor i sin närhet. Grannen var viktigare än politiskt inflytande. Många anslöt sig till dem för att de visade kärlek och omsorg.

Så var hade de fått höra om Jesu uppmaningar? Hur förhöll de sig till Bibeln? Precis som övriga grenar av reformationen hävdade anabaptisterna att alla skulle ha både rätt och möjlighet att läsa Bibeln och tolka den på egen hand. De menade att med Andens hjälp kunde Bibeln förstås av vem som helst. Den idén har vuxit sig stark i protestantiska sammanhang. Men anabaptisterna la till en central aspekt. Ja, alla har rätt att läsa och förstå Bibeln, men inte helt på egen hand. Bibeln läses och tolkas istället bäst i den troende gemenskapen. Det är främst där som Anden talar genom sitt ord. Församlingen blir det primära sammanhanget för att söka Guds vilja. Det utesluter naturligtvis inte personlig läsning, men i detta synsätt blir den personliga läsningen inte det primära. Anabaptismen visar därför att ett levande, pågående och tolkande samtal om Bibeln, i all dess komplexitet, behöver äga rum i troende gemenskaper i varje ny tid.

Så om man läser Bibeln i den troende gemenskapen, vilka tillhör den egentligen? Här hamnar anabaptisternas dopsyn ofta i centrum, men faktum är att dopfrågan egentligen inte var den mest centrala, trots att den till och med blev sättet på vilket man benämnde dem. Dopet blev den kanske viktigaste symbolfrågan, det var där de tydligast utmanade samhällsordningen, men den grundade sig i en djupare övertygelse om tro och omvändelse.

Om församlingen var de troendes gemenskap, om det kristna livet var lärjungaskap i en fostrande gemenskap, innebar det också att denna gemenskap utgjordes av människor som omvänt och låtit döpa sig. I sin tid blev detta en politisk markering. Tonläget var ibland polemiskt och fördömande från båda sidor. I vår tid kan vi samtala om dopet i ett mer ekumeniskt klimat. Men förståelsen av dopet som en överlåtelse både till Kristus och till den fostrande gemenskapen är en central aspekt av det kristna livet och en viktig utmaning till varje tid. För visst är det så att vi alla alltid tillhör gemenskaper. Frågan är bara vilka. För anabaptisterna var den självklara och första gemenskapen den troende gemenskapen. Inte folkgrupp, landområde eller ens familj.

Sammanfattningsvis kan anabaptismen hjälpa till att identifiera viktiga delar av den kristna tron som kan få utgöra relevanta bidrag in i det ekumeniska samtalet i Sverige 2018, och de områden vi introducerat här pekar alla åt samma håll: kyrkan behöver återerövra sin kristna identitet genom att följa Jesus tillsammans och ge ett trofast vittnesbörd om honom och hans rike från marginalen. Därifrån kan hon betjäna ett alltmer mångkulturellt samhälle. ● 

 

David Willgren, Jonas Melin, Fredrik Wenell redaktörer för boken 

 

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar