Equmeniakyrkan var en av många aktörer på årets Almedalsveckan.  Trots att det  ibland raljeras över ”politikerfestival i rosédimma” är faktiskt Almedalen en viktig demokratisk mötesplats i Sverige.

Almedalen ger en möjlighet att lyfta fram de allra mest angelägna politiska frågorna för att påverka, informera och föra dialog med Sveriges makthavare.

 Men tyvärr ger Equmeniakyrkans närvaro i Almedalen få ledtrådar om vilka frågor kyrkan vill driva. Visst, det har varit intress-anta samtal om integration, främlingsfientlighet, vinster i välfärden med mera. Kyrkoledare Sofia Camnerin och Lasse Svensson har varit pålästa och sagt kloka, teologiskt reflekterade saker i sammanhang där de medverkat.

Problemet är att det saknas en gemensam vision, en strategi eller plan för hur man vill påverka politiken i Sverige, eller vad som är viktigast att påverka. Och i Almedalen märks sådant med svidande tydlighet.

 Självklart kan det finnas skäl till otydligheten. De senaste årens process av samgående med fokus på de inre frågorna, en ovilja att ta ställning och agera på sätt som kan skapa splittring mellan de gamla samfunden, eller med församlingar, kan vara flera skäl till den låga profilen. Men till nästa år är det många som hoppas på en tydligare och modigare kyrka.

De flesta av oss är överens om att det inte går att skilja på religion och politik. Den diakonala kallelsen kräver att vi både värnar om och ger stöd till människor som behöver det, flyktingar, människor i socialt utanförskap, människor som lever i fattigdom — och att vi samtidigt använder denna erfarenhet och kallelse för att påverka politiken; exempelvis för en ökad rättsäkerhet, en ökad välfärd eller höjt bistånd för fattigdomsbekämpning.

 Flera av de lokala församlingarna lever och verkar redan ”politiskt” och behöver kyrkoledare som ger röst åt det arbetet. Under kyrkokonferensen mötte jag flera församlingsanställda från olika delar av Sverige som berättade om frustrationen i deras arbete att hjälpa utvisningshotade flyktingfamiljer.

De vittnar om ett migrationsverk omöjligt att föra dialog med och församlingens hjälplöshet inför en, vad de uppfattar som, inhuman svensk asylpolitik. Sveriges kristna råd är alltför avlägset.

 De behöver kyrkoledare i det egna samfundet som aktivt använder sin ställning och sina nätverk åt att både lyfta upp frågorna och för att strategiskt påverka politikerna. Församlingarnas gräsrotserfarenheter och kunskap är det som ger kyrkan politiskt tyngd. Och kyrkoledare som driver frågor synligt ger ökad respekt hos både politiker och allmänhet.

I valårets Almedalen 2014 hoppas jag att Equmeniakyrkan slutat prata om kyrkan och politiken, och istället med tydlighet och kraft agerar i den.