USA:s judar bryr sig allt mindre om Israel

Av världens 13—14 miljoner judar bor bortåt hälften i Israel och nästan lika många i USA. Traditionellt har judar i diasporan identifierat sig med Israel. AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) företräder det judiska etablissemanget och är enligt egen utsago USA:s ledande Israellobby. Det betyder bland annat att de okritiskt och ihärdigt stöder den israeliska högerregeringen och dess ockupationspolitik. Likt den förespråkar de även väpnat anfall på Iran för att förhindra Iran att utveckla kärnvapen, sådana som Israel vill ha ensamrätt till i Mellanöstern.

Det finns emellertid även andra judiska röster i den amerikanska debatten. Mest uppmärksammat är J-Street, som beskriver sig själv som Pro-Peace, Pro-Israel. De stöder en tvåstatslösning och kräver därför ett slut på ockupationen. Än mer radikal är Jewish Voice for Peace, en rätt liten men hårt arbetande organisation med rabbinen Lynn Gottlieb i spetsen, ”Obamas radikala rabbin” enligt Republican Jewish Committee. Den nuvarande israeliska politiken skadar Israel och israelerna — både judar och araber — anser JVP. Därför stöder de kravet på en frysning av bosättningarna på Västbanken och även palestinska krav på BDS — boycott divestment sanctions, så länge som Israel fortsätter att bryta mot internationell rätt. De vill att det internationella samfundet utvecklar och tillgriper de metoder som utvecklades i kampen mot sydafrikansk apartheid.

Sådana organisationer irriterar. Därför var det mycket kontroversiellt att Obama härom året även inbjöd J-Street till Vita Huset och inte bara de vanliga etablerade. Samtidigt har demokraterna genom åren — och även Obama i valet 2008 — haft ett överväldigande starkt stöd bland amerikanska judar. Det kan bero på att andra frågor än relationen till Israel är viktigare för dem, något som den judiske debattören och tidigare AIPAC-anställde M J Rosenberg länge hävdat. Det skulle också kunna ses som ett tecken på att judar i USA i allt mindre grad bryr sig om hur det går med Israel, och att detta i särskilt hög grad gäller den yngre generationen.

Detta är en av de teser Peter Beinart driver i sin bok The Crisis of Zionism, som kom i våras. Han är en meriterad journalist, författare och akademiker. I sin bok målar han upp en bild av Israels hotande framtida kollaps, inte på grund av Iran, Hamas eller Hizbollah, utan inifrån. Han hänvisar till historien. När Juda rike erövrades av babylonierna, och när det hasmoneiska kungariket förlorade mot romarna, hade den fysiska kollapsen föregåtts av en etisk, den som profeterna varnat för. Ockupationen är förödande för samhällsmoralen, som undergrävs inifrån, vilket den judiske teologen Marc H Ellis varnade för redan på 80-talet.

Som sionist anser Beinart att det judiska folket förtjänar ett eget land i kraft av sitt lidandes historia, men som förespråkare för liberal demokrati hävdar han att alla medborgare måste ha samma rättigheter. Den dubbelheten fanns redan i Israels självständighetsförklaring 1948. Finns det då inte en spänning mellan dessa två principer? Jo, medger Beinart, men så är det på många områden i samhället. Dock är det denna motsättning, som AIPAC och deras likar inte vill låtsas om.

Han målar upp två tänkbara framtidsscenarier:

”En sekulär binationell stat mellan Jordan och Medelhavet med lika rättigheter för alla, som enligt Beinart kommer att leda till inbördeskrig”

”En fortsatt ockupation i all oändlighet utan medborgarskap för palestinierna, alltså en etnokrati, en judisk apartheidstat, den etiska kollapsen. Ockupationen i sig kräver och föder nämligen rasism. Avigdor Lieberman, den israeliske utrikeministern, är rasist.”

För bosättarna är demokrati inte nödvändigtvis ett överordnat värde, och den attityden sprider sig också bland andra israeler, särskilt yngre.  Enligt en undersökning 2011 ansåg flertalet judiska israeler, att hård offentlig kritik av regeringen borde förbjudas. 2010 ansåg en majoritet, att människorättsgrupper, som avslöjade oetiskt agerande av staten, inte borde få agera fritt och att regeringen borde uppmuntra arabiska medborgare att utvandra.

Om den israeliska krisen gäller demokratin, gäller den amerikanska krisen judiskhetens framtid. En yngre generation judar, framgångsrikt integrerade i det amerikanska samhället och själva inte drabbade av antisemitism, blir inte självklart sionister med starka band till Israel. Vi lever inte längre i en tid av judisk svaghet utan av judisk makt, hävdar Beinart, och makt utan moralisk försiktighet leder till missbruk lika mycket hos judar som hos andra.

För yngre judar beror sionismens legitimitet på vad den israeliska regeringen gör, och kränkningar av palestinska muslimers rättigheter undergräver stödet till Israel. Samtidigt gifter sig hälften av alla icke-ortodoxa judar med icke-judar, och få av deras barn går i judiska skolor. Hos dem vattnas judiskheten ut, medan trenden bland de allt fler ortodoxa judarna är den motsatta. Beinart ser därför framför sig en bild, där liberal sionism tappar mark till förfång för israelisk demokrati, och där den växande ortodoxin leder till ett  starkare stöd för de judiska bosättarna. För att rädda israelisk demokrati och amerikansk judiskhet föreslår han en rad ekonomiska sanktioner mot bosättarna men inte mot Israel. Kritiken mot honom från det judiska etablissemanget har givetvis varit hård.

Inför presidentvalet påpekar Beinart, att en stor majoritet judar trots eget välstånd i val efter val röstat för den presidentkandidat som mest sannolikt värnat om de fattiga. Skälet är att social rättvisa är ett centralt judiskt värde. Beinart går så långt, att han av just det skälet utnämner Obama till den förste ”judiske” presidenten, därför att hans mentorer och värderingar i så hög grad kommer från judiskt håll. Ingenting tyder än på att det röstmönstret kommer att brytas i höstens val.