Hösten 2015 blev jag god man för en ung afghan och relativt snart för ytterligare två, denna gång flickor. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig de erfarenheter, prövningar och avslöjanden som uppdragen skulle föra med sig. Somliga vill jag inte vara utan, annat önskar jag skulle tett sig annorlunda. Tidigt kom den tunga insikten att asylprocessen i hög grad kan liknas vid ett lotteri.

Vilken enhet som handlägger ärendet kan vara helt avgörande. Likaså vem som är handläggare eller advokat. När dessa, på olika sätt, brustit har nätverk i form av god man, lärare, kurator, socialsekreterare ibland varit helt avgörande. I dessa roller har oräkneliga insatser gjorts för att hjälpa unga som dragit en nitlott. I nätverket ”Vi står inte ut” har jag mött många fantastiska kämpar och fått värdefull kunskap. Gång på gång omvittnas nätverkets betydelse, också för att uthärda i en svår tid, svår inte enbart för de unga utan även för oss som får insyn i vad som drabbar många av dem.

Beslutet bygger långt ifrån alltid på en rättssäker process. Nätverket släppte nyligen rapporten ”Min mamma är blind på ena örat och min pappa odlar bomber”, 122 dokumenterade fall av rättsosäker handläggning. Betydligt fler fall är insamlade, och givetvis finns en lång rad ej dokumenterade fall. Rapporten kan ses som toppen av ett isberg. Den sticker med all önskvärd tydlighet hål på det ständiga upprepandet från ministerhåll att ”vi har en rättssäker asylprocess”. Rapporten finns på rörelsens facebooksida.

Den som saknar ID-handling ska tidigt informeras om möjlighet att göra medicinsk åldersbedömning. Tyvärr följs detta sällan. Många är nära 18-årsdagen, när de ställs inför ultimatum: acceptera undersökning, annars blir du uppskriven. Tillförlitligheten sägs vara hög, men kritiken har varit hård. Experter hävdar att kronologisk ålder omöjligen kan avgöras utifrån biologisk och att de avsevärda skillnaderna mellan olika etniciteter måste beaktas. Två undersökningar, tänder och knäled, skulle ge säkrare bedömning, sas det. Men tyvärr, vad det betyder är bara att än fler skrivs upp. För även om den ena visar omognad bedöms undersökningarna ändå ”tala för att NN är över 18 år”. I asylrätten gäller att ”benefit of the doubt” ska tillämpas – vid tvekan ska beslut fattas till sökandes fördel. Det gäller inte här, och också på många andra punkter lyser den principen med sin frånvaro. 

Många har fått vänta mer än 21 månader på att få beslut, vilket bryter mot EU:s asylprocessdirektiv. En ung man var nyligen på sin intervju efter 26 månader i Sverige, och han är långt ifrån ensam. Blir man myndig före beslut minskar chansen att få stanna radikalt, och ännu mer vid åldersuppskrivning. Jag har hört om tidsspann alltifrån en dag till nio år. Uppskrivna afghaners asylskäl underkänns ungefär dubbelt så ofta som de som fyllt 18. Är den första gruppens asylskäl så mycket svagare? Knappast troligt.

I en oviss asylprocess är ett tryggt boende ytterligt angeläget. Många berättar om skräck och ångest inför att vid 18 tvingas flytta till ett av Migrationsverkets boenden. Där får de dela sovrum med ett flertal främmande, ofta skrämmande och traumatiserade vuxna. Inte sällan finns boendet så långt bort att de måste lämna skola, lärare, kompisar, entledigad god man och hela sitt övriga kontaktnät. Många kämpar förgäves för att få skolgång på den nya orten. Regeringen har nu aviserat ett kommunanslag, förhållandevis lågt, för att omflyttningarna ska stoppas, men regelverket säger fortfarande att Migrationsverket har ansvaret för alla myndiga. Kommunerna är därmed inte skyldiga att lösa det, och flera beslutar tyvärr att inte använda medlen för avsett ändamål. Nu söker därför ideella krafter på flera orter i landet boendemöjligheter, på vissa håll i god samverkan med socialtjänst och politiker. Andra kommuner ignorerar tyvärr civilsamhällets utsträckta händer och räknar kallt med att fortsätta att skicka iväg de unga.

Nödropen når mig i nätverket. Kampen är på många orter hård för att rädda desperata, förtvivlade unga, som befinner sig mitt uppe i en inhumant utdragen asylprocess. I många församlingar finns ett starkt engagemang. Jag hoppas några läsare inspireras att ansluta till denna angelägna räddningsaktion. De som har erfarenhet av att välkomna en ung asylsökande i sitt hem vittnar ofta om hur det berikat deras liv. Vill du hjälpa, men vet inte hur – tveka inte att skriva till mig, ulla.hallerad@gmail.com. Jag kan också förmedla rapporten. 

Din insats behövs, och det bråd-skar! För varje dag ökar nödläget.