”Det är som om vi inte har kraft för mer än oss själva och våra egna ’problem’! Hur man skapar teologi kring något så introvert går över mitt förstånd! Vad är det för en kyrka vi vill vara?” Så funderar Claes-Göran Ydrefors i Sändaren nr 20 när motionen ”om att handla för fred i det heliga landet” återremitterats av kyrkokonferensen. Det är en berättigad fråga som jag i denna analys vill anknyta till, utifrån en bredare vy. Enligt vår kyrkas verksamhetsplan är vårt ”övergripande mål”: ”församlingars förnyelse, utveckling och växt”. Detta kan tolkas som inomkyrkligt introvert. Det är inte ett tydligt teologiskt mål med fokus på Gud – snarare ecklesiocentriskt, kyrkocentrerat, kyrkocementerat. Men, en kyrka, Kristi kropp i världen, bör ha ett teologiskt mål för sin verksamhet, något som går utöver henne själv. Annars löper den risk att bli kyrkligt introvert – inkrökt.

I Jesu berömda undervisning, Bergspredikan, som vi i Västmanland kallar nya bergslagen, kan vi läsa: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”(Matt 6:33). Kan ett verksamhetsmål bli mer övergripande, öppet, utåtriktat och utmanade än så?

I dess anda skulle vårt övergripande mål kunna lyda: Vi vill som kyrka vara ett tecken på och verktyg för Guds rike, för en försonad mänsklighet och förnyad skapelse i dag. Ett sådant mål tydliggör vår kyrkas vision, vår verksamhetsplans uppdrag, ”röst i världen som utmanas av Guds rike” och är lyhört för samtalet om mission i den världsvida kyrkan vi tillhör, där det i dag talas om Guds rike som övergripande mål och om försoning som det nya missionsparadigmet för vår tid: en försoning med oss själva, med andra och kosmos – ”hela världens” försoning med Gud (2 Kor 5:17ff).

Men, inte ens försoning, det mina frikyrkofäder och mödrar värdesatte så högt och verkade så hängivet för, tycks vi nu högakta. Varken Guds rike eller försoning ingår i vårt övergripande mål. I vår manual för församlingsutveckling på 66 sidor nämns Guds rike blott förbigående och försoning inte alls – en färdväg utan försoning? Enligt Mission 2020 vill vi verka ”för Guds rike i dag” men det är inte vårt övergripande mål. Vi talar om kallelsen till ”fred på alla nivåer” men försoning förefaller degraderad till en uppgift bland andra och geografiskt begränsad: ”Arbetet med fred och försoning är en viktig samhällsuppgift för kyrkan; framförallt i konfliktområden som Centralafrika och Mellanöstern, men även i andra områden med etniska och religiösa motsättningar som Indien och Pakistan.”.

Ingenstans sägs att försoning är så fundamental att den i dag bör vara missionens paradigm – paraply. Denna världsekumeniska vision tycks ha gått oss förbi. Uppväxt i SMK, där försoning varit fokus, sörjer jag att detta arv förtunnas i våra styrdokument i stället för att förnyas, förtydligas, fördjupas och förstoras. Att det sker i Sveriges nyaste kyrka i en global värld av söndring, splittring och extremt våld, där försoningsuppdraget är mer påkallat än någonsin, förbryllar.

Vi behöver förkunnelse om omvändelse, säger somliga. Omvändelse från vad? Från synd! Vad är då synd? Ett kort kärnfullt svar från Bibelns värld är: våld. Dess primära form syskonrivalitet. Det första exemplet, mänsklighetens första barn, Kain och Abel (Gen 4:1ff) är bekant för många. Mer sällan begrundar vi att det var Bibelns första religiösa akt som ledde till världshistoriens första mord (v3f). Religion + våld = ursynd? Nämner vi ännu en biblisk syskonrivalitet, Isak och Ismael, blir sambandet samtidsutmanande.

Relationen och rivaliteten mellan kristna, judar och muslimer kryper närmare. Hur relaterar vi oss här? Har vi en teologi för det? Anser vi till exempel att det var rätt att Ismael sändes iväg från Abraham (Gen 21:8ff)? Som vore Ismael förkastad och försoning med Isak omöjlig? Hur förklarar vi då att Ismael senare dyker upp sida vid sida med Isak när Abraham begravs (Gen 25:8-9)? Kan det vara så att redan Bibelns första bok har försoning som sitt missionsparadigm? Kan även vi ha det? Vad innebär det att vara Abrahams barn under ett sådant försonande paraply?

När Svenstakyrkan önskade utbildning i förhållningssätt till muslimer och islam, Ismaels släktingar i dag, fick de kalla handen från kyrkostyrelsen(KS) – inte ens en utbildningsdag! Vi har inga resurser, sa KS. Ändå har vi i vårt nätverk till exempel THS, fem folkhögskolor och en före detta mentorsrelation till Kista folkhögskola med studieprogram för judar och Sveriges första imamutbildning.

Gå hem och läs SKR:s skrifter, sa KS sen. I den första, Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld, står klart att dess syfte är att ”uppmuntra kyrkor…att reflektera kring sin nuvarande praxis och att använda rekommendationerna för att utarbeta egna riktlinjer för vittnesbörd”. Varför agerar då KS mot SKR? Har församlingars akuta behov av aktuell teologi i en av världens ödesfrågor inte en högre prioritet än så här?