Två stater — en orealistisk dröm

Ingen politiker har gjort så mycket för en balanserad svensk debatt i Israel-Palestina-frågan som Evert Svensson. Tålmodigt, lågmält har han lyft fram fakta och främjat en dialog om konfliktens innehåll och möjligheter. Så när Evert Svensson i Sändaren hävdar, att två stater är det enda realistiska alternativet, finns det därför skäl att än en gång granska argumenten för och mot. I beskrivningen av verkligheten är vi rätt överens, men vi — liksom israeliska och palestinska debattörer — drar olika slutsatser.

I dag finns det omkring 11 miljoner invånare mellan Medelhavet och Jordanfloden, omkring hälften vardera med judisk respektive palestinsk etnisk identitet. Försöken att skapa en tvåstatslösning har utan framgång pågått sen 1947, så FN antog sin delningsplan: 43 procent arabisk stat, 56 procent judisk stat och 1 procent internationell (Jerusalem och Betlehem). Antalet araber var då mer än dubbelt så många som antalet judar (över 1,2 respektive 0,6 miljoner).

 När krigen 1947-49 var över, hade den judiska staten lagt beslag på 78 procent. Efter 6-dagarskriget 1967 hade Israel ockuperat resterande 22 procent. Där bor nu — i strid med internationell rätt — över en halv miljon civila israeler, judiska bosättare, och antalet växer år för år. Detta har skett helt oberoende av de israeliska regeringarnas politiska färg. Ingenting tyder på att någon israelisk regering på mycket länge ens har tänkt tanken att någon gång återlämna Västbanken, som — i motsats till Gaza — anses vara en central del av den åberopade bibliska historien.

Att överge tanken på en tvåstatslösning är — säger Evert Svensson — att ge efter för Israels bosättarpolitik. Ja och nej.

Ja – i den meningen att bosättningarna erkänns som ett orubbligt faktum. Att flytta mer än en halv miljon bosättare till Israel är logistiskt men inte politiskt möjligt. Att tro något annat är att drömma. Ingen israelisk regering klarar ett sådant projekt.

 Nej – därför att en enstatslösning är att vrida segern ur sionisternas händer. En enstatslösning utan samma rättigheter för alla invånare —oberoende av etnisk tillhörighet — skulle nämligen tydliggöra statens apartheidkaraktär. Då, äntligen, tvingas det internationella samfundet att agera och upphäva den privilegierade status Israel hittills har åtnjutit.

I 66 år har det internationella samfundet förgäves försökt åstadkomma en tvåstatslösning. Uppenbarligen en mindre realistisk idé. För varje år allt mindre realistisk. Det är hög tid att ta sikte på en enstatslösning med lika rättigheter för alla.

 

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Thorsten Schütte
Jag undrar: finns det något sånär pålitliga opinonsundersökningar som visar vad judiska israeler, palestinska israeler, palestinier i de palestinska områden och bosättarna har för uppfattningar i denna fråga?
Johnny Salomonsson
Evert Svensson - "balanserad debattör i Israel-Palestinafrågan". Vilket skämt! Bernt Jonsson tror sig väl också vara "balanserad" när han beskriver Israel som en stat med apartheid-karaktär. "Vrida segern ur sionisternas händer" vill Bernt Jonsson. Han ser nog fram emot ännu en arabisk vår.
Torgny Rabe
1. Evert Svensson och balanserad debatt Israel/Palestina? Läs hans bok i ämnet hur han gradvis har glidit över till en fientlig inställning till Sionismen som en politisk rörelse och till staten Israel, -bara för att det inte blev en socialistisk stat enligt honom själv. 2. Vid delningen 1948 gjordes det efter befolkningsmajoritet, där judarna resp araberna var i majoritet. Tidigare (1923) hade 80% av det palestinska protektoratet avskilts och getts till araberna (Transjordanien). 3. Etnisk identitet, -samma klassificernng som nazisterna använde! En jude precis som en muslim kan vara vit, brun, svart, gul (t.o.m. schackrutig) men det är religionen som avgör den religiösa identiteten . 4.Om det nu bor 1,6 miljoner araber i Israel, kristna och muslimer och alla med fulla medborgerliga rättigheter inkl religionsfrihet, varför skulle då inte 1/2 miljon nuvarande israeliska bosättare kunna få medborgerskap i en palestinsk stat på Västbanken? Men Abbu Abhas hävdar att alla judar skall bort vid en statsetablering. 5. En enstatslösning skulle "avslöja Israels apatheidkaraktär? Det är Ghaza och Västbanken som i tankar, ord och handling diskriminerar, inte Israel. Mvh, Torgny Rabe
Anders Järlebratt
Håller helt med. Tvåstatslösningen har spelat ut sin roll. Västvärlden stöd till Israel är ensidig, orättvis och diskriminerade. Inte skall Palestinierna lida för bl.a. Tyskarnas folkmord på Judar under 2:a världskriget. I ärlighetens namn så är det den vänsterländska religionens namn som intet gör en humanistisk lösning på frågan. Alla skall betraktas lika oavsett kön, religion, etnicitet och så vidare - följ FN:s organ för mänskliga rättigheter. (FN har blivit klokare sedan år 1947). Alltså: en stat för alla.