Varför förväntas kyrkan ”alltid” att vända sig till politiker i rollen som utfrågare gällande hur världen och samhället ska bli bättre och inte tvärtom? Varför är det inte självklart att en kyrklig representant är med eller gör anspråk på att få vara med i politiska debatterna och responderar teologiskt på de frågor som partipolitiker får? Vad är det som gör att vi kommit att anse att sekulära begrepp som frihet, rättvisa, tolerans, jämlikhet och så vidare anses ha en större politisk rationell relevans än vad exempelvis frälsning, rättfärdighet, nåd, synd, försoning och Guds rike har?
Något har dock hänt. Även de ”sekulära” stororden har som en konsekvens av ett allt mer blottlagt demokratiunderskott i vår tid börjat ifrågasättas. Dessutom kommer från oväntat ”sekulärt” håll, upprepade rop efter kyrkans språk och tro som en offentlig politisk resurs. Däribland den väl beryktade tyske filosofen Jürgen Habermas, som anser att den ”kulturella och samhälleliga rationaliseringen åstadkommit en avgrundsdjup förstörelse.” Bakgrunden till detta är enligt Habermas det långtgående förnekandet av religionen. En förnekelse som yttrat sig i de bristande redskap som västerländska samhällen uppvisar gällande kunskapen om vad det är att leva tillsammans. Habermas menar framförallt att det redskap som gått förlorat är ett omistligt språk som endast ”religiösa samfund och medborgare” har tillgång till. Detta på ett sätt som inte exempelvis juridiken, ekonomin och filosofin har.
Och visst har det funnits en reservationslös optimism och tilltro till mänsklig förnuftskapacitet i västerländska samhällen. Vi lever i dag med sällan skådade samhälleliga, sociala och miljömässiga problem. EU-valet blev en ytterligare obehaglig påminnelse om att demokratibegreppet aldrig varit och är en värdeneutral eller universell formel för fred. Demokratibegreppet kan korrumperas och görs inte sällan under välviljans flagg. Låt oss inte glömma de så kallade ”fredskrig” som legitimerats i demokratins namn i vår tid. Innan vi ropar om demokratins förträfflighet är ropet efter en mer explicit självkritisk och kritisk reflektion över demokratins gränser och begränsningar nu ännu starkare. Den avgörande frågan i dag är inte om vi ska ha demokrati eller inte, utan frågan är vilken demokrati vi ska ha?
Dessa nya förutsättningar gör att kyrkan, inte minst med sina profetiska teologiska traditioner och språk kan göra stor skillnad i det politiska. Låt mig påminna om den tyske teologen Jürgen Moltmann och dennes tidiga verk, Den korsfäste Guden. Efter två världskrig, två atombomber, och pågående Vietnamkrig frågar han, ”Vad innebär det att minnas den korsfäste guden i ett samhälle vars officiella credo är optim-ism, men som samtidigt har blod upp till knäna?”.
Moltmann för här in en distinkt teologisk verklighetsbeskrivning om korset som en avgörande kritisk och självkritisk profetisk resurs, för att blottlägga en förment passiv och självbekräftande sekulär politisk dagordning. Moltmann visar att teologins språk mycket väl kan vitalisera och förändra det politiska. Det finns goda skäl att värna om frihet, tolerans, jämlikhet, rättvisa etc. Men om villkoren för dessa begrepp dikteras av upplysningen och modernitetens ideal för rationalitet, så riskerar dessa att bli instrument för döljandet av missförhållanden snarare än avslöjandet av dem. Det måste finnas plats och praktiker i det politiska för att exempelvis avslöja och bekänna synder, förvänta sig rättfärdighet och befrias av nåd.
Ibland hörs röster både innanför och utanför kyrkan, att kyrkan inte ska ha med politik att göra. Det borde dock ha framgått att sådana påståenden fortsätter att låta sig dikteras av den sekulära upplysningens och modernitetens stora övertygelser — att Gud, och i detta fall kristen tro bara är en belastning i arbetet för ett godare och sannare samhälle. Här har intentionen varit att ge motstånd mot denna snäva bild av den politiska verkligheten. Men skillnaden vinns bara genom en kyrka som är beredd att ge det teologiska praktiska arbetet hög status. Det handlar om hur Gud och Guds rike som levd kristen tro kan göras applicerbar som politisk verklighetsbeskrivning i dag. För själva poängen med kyrkans närvaro i det politiska är, att visa på att förkroppsliga annorlunda och konstruktiva alternativa sätt att tänka och vara politisk på än de dominerande.
Kyrkans plats i det politiska börjar därför alltid med Gud. Det är en kyrka som blir omtyckt av hela folket, inte för att för att den prisar en allmän opinion, utan för att den som det står i Apg 2:44, ”prisar Gud”. Skillnaden är hårfin. Dag Hammarskjölds tolkning av Matteus talar in i detta: ”Den breda vägen: att leva för andra för att rädda sin självaktning. Den smala vägen: att leva för andra för att rädda sin själ”. Att vara ett uttryck för vem är den politiska skillnaden. Att som Kristi kropp exempelvis mobilisera sin sociala kultur så att man har ”allt gemensamt och delar med varandra efter vars och ens behov” är bara ett exempel. Det finns en oändlig potential i våra bibeltexter att förkroppsliga Jesu politik i dag. Det förutsätter förvisso ett ”kompromisslöst” lämnande av många invanda och begränsade sätt som vi varit kyrka på. Men till skillnad från en begränsad parti-och blockpolitik borde kyrkan alltid kunna gestalta en unik frihet. Då sista ordet över våra liv inte är givet någon mänsklig makthavare, utan Gud. En social och andlig gemenskap som tar plats i politiken med en sådan sorts frihet kommer att göra inte bara politisk skillnad, utan också få många efterföljare.
Ulf Gustafsson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR