Med anledning av Rolf Christofferssons debattinlägg i Sändaren 36/2016 med rubriken ”Teologiska föreställningar i ny verklighet” fick några tankar ny aktualitet för mig. Innan jag redogör för dem vill jag tacka skribenten för en modig, ärlig och ödmjuk skrivning om sådant människor tänker på men sällan dryftar.

Debattören frågar sig ”hur kristen tro ska kunna förbli relevant i nuets totalt annorlunda verklighet” och uttrycker tveksamhet till ”att våra oreviderade ärvda trosföreställningar räcker som kunskapsbank om dessa fysiska verkligheter.” Om jag fattar rätt betyder ”oreviderade ärvda trosföreställningar” sådana som håller fast vid den världsbild som gällde då bibelböckerna skrevs och som alltså bortser från alla vetenskapliga rön gjorda sen dess. Sådana föreställningar kan naturligtvis inte räcka som kunskapsbank. Min fråga blir: Finns det många som allt fort håller fast dem? Finns det folk som läser Bibeln som en naturvetenskaplig lärobok?

Vetenskapens nya rön beträffande vårt genetiska ursprung och beträffande universum har gett oss en annan bild av verkligheten konstaterar Rolf Christoffersson. Lite häftig är funderingen kring vilka arter av liv som skall omfattas av en uppståndelse från de döda. Att dela himlen med sniglar, tigrar och neandertalare är något man kan ägna en tanke. Något bestört blir jag av vittnesbördet: Jag känner inte något behov av ett liv efter detta. Har vår oförmåga att förnuftsmässigt förstå livet efter detta gjort alternativet, utplåning, acceptabelt? Borde inte det obegripliga ha en lockton?

Jag förstår inte livet efter detta, men jag tror på det. Jag tror inte på grund av oreviderade ärvda föreställningar utan på grund av uppenbarelsen i Kristus Jesus. Människosonen förstod livet efter detta. Jesu Kristi ande, sanningens ande, hade också full insikt och gav av den till ”de heliga”. På det sättet fick de ”ett levande hopp genom Jesu uppståndelse från de döda.” Aposteln Paulus, en av dem som fått detta  hopp, skriver om döden och uppståndelsen: ”Här sås en förgänglig kropp, där uppstår en oförgänglig”.

All materia och allt fysiskt liv är underställt förgängelsen, men livet efter detta är andligt och löst ur förgängelsens träldom. Det var apostelns hälsning. Uppståndet liv är inte det gamla livet i repris, inte heller bara en fortsättning på vad som varit. Det gamla är förgånget, något nytt har kommit.

Det gamla spelar inte längre någon roll vare sig det har med gener eller världsuppfattning att göra. Allt är förvandlat; sniglar, tigrar, neandertalare och människor som vi.

Jesus Kristus kallar den andliga verkligheten för Guds rike. Om det säger han: Mitt rike är inte av denna världen. Det har inte med geografi att göra och är ingen statsbildning. Det är invärtes i er eller mitt ibland er. Åt ett sådant rike är det meningslöst att söka finna en lokal i universum, det behöver ingen adress, det är överallt närvarande.

Med den insikten kan man betrakta Bibelns budskap som inspirerade människors försök att förmedla andlig verklighet till ”förgängelsens trälar”. Psaltarpsalmer och profetord får i NT ofta syfta på Jesus. Israels vandring ut ur Egypten till ett utlovat land har blivit en förutsägelse om den kristna församlingens uppbrott ur världens förvillelse till Guds rike. Och vid närmare reflektion, är det väl lätt att inse att Guds syfte inte primärt kan vara att flytta  folkgrupper från det ena till det andra geografiska området. Vad han vill är att upprätta sitt herravälde överallt så att rätt och rättfärdighet kan uppstå och bestå. 

Verkligheten är inte förändrad. Det är vår kunskap om den som nu är annorlunda. Till verkligheten hör också det andliga, osynliga och outgrundliga samt uppenbarelseljuset. Verkligheten själv är i Kristus.