Jag har följt Micael Grenholms och Claes Erikssons tankeutbyte om apologetik i Sändaren 37/2018 och Micaels argumentation övertygar mig inte. Jag håller inte med om att apologetik är den metod vi ska använda för att möte en tendens att unga lämnar kyrkan. (Om de därmed lämnar tron är en annan fråga).

Jag håller med om att unga – lika väl som äldre – inte vill leva med lögn utan i sanning, men jag är inte övertygad om att denna sanning är apologetikens. Jag tänker mig att den snarare ligger i möten med livsresor burna av tro.

Jag instämmer med Claes Eriksson om att förtröstan - tilliten - är det viktiga begreppet. Då är vår utmaning som äldre att tala om att tron har burit hela livet, trots att den inte någonsin varit färdig. Att tvivlet – ifrågasättandet – varit en del av trons utveckling. Att vi inte har svar på allt. Jag menar att det är viktigt att unga får tillfälle att möta oss äldre för att samtala om tron som ett livslångt äventyr. I stället för att lägga tid och kraft på apologetik bör vi därför fundera över hur vi som äldre kan hitta mötesplatser med unga där vi kan dela med oss av våra trostolkningar och erfarenheter. Säkert mycket olika, men med det gemensamma att de burit genom livet. Sådana äkta, sanna erfarenheter tänker jag mig vara mer värdefulla och lockande för de unga än apologetik. Det personliga mötet har också en potential att föra tillbaka till kyrkan också om pilgrimsvägen en tid gått utom synhåll från församlingen.