Jag växte upp med den gängse tron på Bibelns auktoritet, med bilderna av himlen och det eviga livet. Också jag sjöng ”vi bor ej här, vi blott härnere gästa en liten stund.” En del besökande predikanter talade om för oss att om vi inte talade i tungor hade vi inte del i Guds ande och var alltså inte riktigt frälsta. Jag har aldrig talat i tungor. Jag har ganska många gånger fått höra att bibelkritik, det vill säga arbete med att rätt förstå vad det egentligen står i den bibliska texten, inget annat är än att undergräva tron och därför inte bör förekomma bland de fromma.

Mattias J Fröding tycker (Sändaren 27/2016) att teologin bör ”stanna på hög forskningsnivå” och lämna de troende ”i fred”. Frågan är om man i så fall skulle ha haft någon svensk bibel att läsa. Naturligtvis står det den som så vill fritt att lyfta på hatten och fortsätta tro på att barnamord kan rättfärdigas, liksom att solen snurrar runt jorden i stället för tvärt om och att människan skapades fix och färdig för sådär tio tusen år sedan och på så sätt vara 100 procent bibeltroende.

Det är inte på något lättvindigt sätt jag frågar mig hur kristen tro ska kunna förbli relevant i nuets totalt annorlunda verklighet. Jag påstår inte att det inte finns någon Gud, men hävdar att vi även på församlingsnivå behöver samtala om vad vi menar med de teologiska föreställningarna och hur dessa svarar mot vår nya verklighetsuppfattning.

I dag talar vetenskapen för att allt liv på vår planet är en gemenskap. Vi är släkt med inte bara schimpanserna – gemensamma anfäder – utan också med bakterier, sniglar, skorpioner, trutar, åsnor, tistlar, tigrar och bananträd. Om vi ska återuppstå efter döden måste vi nog fråga oss var gränsen går i denna långa kedja av livsformer. Vilka varelser får, respektive får inte, bli delaktiga i detta nya liv. Kan neandertalarna räknas dit? Vi delar deras DNA. Kommer vi att möta några Homo Australopitheus? ”Homo” betyder att vi betraktar dem som människor.

Då jag funderat över mitt eget liv har jag kommit fram till att jag inte känner något behov av ett liv efter detta. Vårt enda och verkliga liv finns, som jag ser det, här och nu, inte i något fjärran pilgrimsmål.

Om saligheten endast gäller kristna undrar jag vad vi anser om alla andra. Hur går det för dem som aldrig hört eller läst någon bibeltext eller hört någon predikan? Hur blir det med dem som hört men tagit avstånd och förnekar Guds existens och tror att Jesus endast är en fantasigestalt? Måste vi dela den bibliska tron på helvetet? Och att Gud är ett existentiellt hot? Finns i vår fysiska värld onda andemakter, det vill säga gudar, sammanfattande benämnda Satan, som driver människor till hat, våld och mord, eller handlar detta mer direkt om föreställningar och relationer människor emellan?

I dag frågar sig astronomer om det kan finnas liv på andra ställen i universum. Troligen skulle det kunna vara helt andra former av liv. Det förefaller mig möjligt, eller rent av troligt, att om liv uppstått i vårt solsystem, en liten prick i alltet, det också skulle kunna ha uppstått någon annanstans bland universums 200 miljarder stjärnhopar. Om vi skall hitta Gud och himlen där ute någonstans behöver vi nog bättre instrument än de Gagarin hade. Om man hittar en sådan himlakropp med liv, ska den då till skillnad från vårt Tellus anses vara andlig? Jag är tveksam till att våra oreviderade ärvda trosföreställningar räcker som kunskapsbank om dessa fysiska verkligheter.