Tålamodets teologi

”Jag tänker på att de människor som lättast finner sig tillrätta i den här världen också är mest utsatta för de demoner som hemsöker den. Tanken att vår tillvaro av dagliga rutiner med lekplatser, cyklar, att handla, städa, arbeta, tvätta, av vanliga kramar och kyssar inte bara är oändligt vacker och glädjefyllt, utan också oändligt skör; att det ibland krävs desperata, innerliga och hjältemodiga strider för att upprätthålla värdet av detta liv, och att vi ibland förlorar …”

Detta skriver idéhistorikern Marshall Berman redan 1981 i förordet till boken, Allt som är fast, förflyktigas. Berman skriver inte bara mot bakgrund av att han är professor, utan han skriver för att han också förlorat sin treårige son Marc. Men Berman synliggör också med detta förord  viktiga insikter gällande frågor om vår djupaste mänskliga och existentiella belägenhet i relation till förluster, vårt djupa beroende av varandra, vad det är tillsammans, och inte minst, på vilket sätt kyrkan som Kristi sociala kropp kan ge kontur åt alternativa livsmönster, som inte självklart tillhandahålls på andra platser i samhället. Dessa frågor blir särskilt påtagliga efter händelser som attentatet i Stockholm den 7:e april.

Faktum är att det inte dröjer länge efter en sådan här händelse innan en kamp om verkligheten startar. Först ut är oftast makthavande politiker som uttalar sig med syfte att så snabbt som möjligt ingjuta hopp, mod och framtidstro som är större än våra rädslor. Ofta görs detta med en retorik i termer av att inte ”låta ondskan och terrorn segra” och ”att inte låta rädslan besegra oss. Det handlar om att stå upp för det öppna och fria samhället”. Eller som statsminister Stefan Löfvén uttryckte det: ”Ni kan inte kuva oss. Ni kan inte styra våra liv. Ni kommer aldrig att vinna.”

Dessa maningar från vårt lands ledare har omistliga poänger i alla fall i stunden. Liknande tal med olika nyanser har hållits av George Bush efter 11:e september, Frankrikes president Francois Hollande efter attentaten i Paris och Jens Stoltenberg när Breivikdåden begåtts. Det finns med andra ord en slags återkommande standardberättelse som berättas som omedelbar respons på dessa terrorattacker. Och dessa har som sagt sina poänger.

Det går dock att problematisera de politiska konkreta följdverkningarna som följer på dessa tal om öppenhet, öppet samhälle och mod. Jag tänker på att dessa händelser ganska snart blir bränsle för stor maktpolitik som inte sällan leder till ytterligare aggressioner och konkret våld. Vägen till ett öppet samhälle går genom att man tar till vara människors vrede och frustration. Efter 11:e september hade inte sorgen efter 3000 människors död ens börjat, förrän en invasion mot Irak inleddes – bara en vecka efter. På liknande sätt svarade Frankrike med att man tog större ansvar för bombningarna i Syrien.

Det går med rätta att fråga sig på vilket sätt detta slår vakt om, och bygger, ett öppnare samhälle präglat av framtidstro, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter som vi tidigare manats att stå upp för. Även om vi i Sverige inte kommer att gå in i Syrien med militär kraft, så dröjde det inte länge förrän frågan om vems fel det var blossade upp och hur oansvarig den sittande regeringen varit. Vi hinner knappt börja sörja, förrän en förutsägbar parti-politisk plikt och maktkamp tar vid, som i värsta fall går att tolka som ett sätt att ”parasitera” på situationen.

Finns det då någon alternativ berättelse? Från olika håll har kritik rests, som jag tror är viktig att ta i beaktande, inte som motsats till, utan som motvikt till, talet om att till varje pris uppbåda styrka och tro för att övervinna rädsla. Vi som arbetat som kyrka med efterverkningarna av kriser, trauman och katastrofer av olika slag har erfarenhet av hur uppmaningarna att vara stark, inte vara rädd, faktiskt kan bli ensidiga på ett sätt som gör mer skada än nytta. I värsta fall blir dessa bilder kontraproduktiva och producerar mer rädsla och skuld. Det blir ”fult” att vara rädd, det är fel inställning att vara svag och att tvivla blir något tabubelagt. Men ett öppet samhälle realiseras inte endast genom styrka, utan ett öppet samhälle realiseras först när tid för sorg, svaghet och sårbarhet skyddas. Ett öppet samhälle kan inte bara byggas på ord om framtidstro som botemedel mot rädslor, utan ett öppet samhälle kan bara byggas om det också får tid att läka sina sår. Och då handlar det inte bara om de sår som blottlades efter attentatet eller efter krisen, utan även de sår som fanns före.

En av mina goda medarbetare skickade mig ett fotografi som hon tagit på den plats där attentatet på Drottningatan skedde. Fotografiet har fångat havet av blommor och det klotterplank där människor uttryckt sin vrede, sorg och kärlek. I centrum av denna mosaik av ord har någon skrivit med versaler, Rom 12:9-21. Det slår mig hur viktig Romarbrevets verklighetsbeskrivning är i ett samhälle där otåligheten är en av de farligaste fienderna mot det liv som krävs för att göra motstånd mot de destruktiva krafterna i vår värld. För detta krävs särskilda sociala kroppar, för detta krävs med andra ord kyrkan som gemenskap där vi påminns om vårt djupa beroende av varandra. Det Paulus beskriver är formandet av en särskild gemenskap som motmedel för att inte rädsla och ångest ska förvandlas till mordiska handlingar. Detta handlar i hög grad om att praktisera tålamodets teologi. Tålamod utgör själva klangbotten för denna text. Kyrkan är kallad att gestalta en särskild gemenskap som praktiserar en särskild kärlek i väntan på Herren. Kärlek att ”inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda” förutsätter en gemenskap som har tålamod att bygga det långsiktigt goda i otålighetens kultur. Att läka sår tar tid, att ur sorgen få tillbaka liv och hopp tar tid, ”att gråta med den som gråter, att glädjas med den gläder sig”, allt detta tar tid. Detta förutsätter en gemenskap där vi ges utrymme att tålmodigt bearbeta våra begränsningar och därmed bli synliga som ett alternativt sammanhang till en ibland allt för otålig kulturs längtan efter frihet. Låt mig sluta där jag började med Marshall Berman igen,

  ”…inget mer än ett barns död gör att man vill ge tillbaks sin biljett till universum. Men han ger inte tillbaka den. Han fortsätter att kämpa och älska. Han fortsätter med att fortsätta.”