Vi ser dem överallt, utanför alla större butiker och även en del mindre. De rör och berör oss — och till och med stör en del av oss. Alla reagerar vi olika, men en sak är klar och det är att de inte lämnar någon av oss oberörd. Många skyndar förbi och tittar åt ett annat håll. Varifrån kommer den människosynen? undrar jag. Då skäms jag för att vara människa.

 Det värsta jag varit med om var en äldre tant som skällde ut en man för att han stod och sålde hemlösas tidning utanför den lokala matbutiken. ”Jag har sagt till dig förut. Du får inte stå här!” Han tiggde ju inte ens. Han utförde sitt arbete. Då skämdes jag över den kvinnans bristande medmänsklighet så till den milda grad att jag gick därifrån. Jag var arg, så arg att jag var rädd att jag skulle klappa till henne. Och efteråt skämdes jag ännu mer, för att jag inte gått emellan och försvarat den hemlöse.

Några människor lägger pliktskyldigast några mynt i tiggarens mugg. Och så finns det de som möter tiggarens blick, väl medvetna om att det skulle kunnat vara de själva som sitter där. De säger ”Hej!”, sänker blicken och smyger in i butiken. Det är svårt att tigga i ett land där alla betalar med kort. Pengar är i stort sett digitaliserade i vår del av världen, och vissa butiker — och banker! — undanber sig kontanter. Vi bär omkring på våra bankkort men har inga sedlar eller mynt i plånboken. Vi skyller på att vi inte har några kontanter på oss, och så rusar vi vidare, upptagna av att springa runt i vårt eget ekorrhjul. Jobba, tvätta, skjutsa barnen, träna, städa, laga mat… Men vänta nu här! Låt oss stanna upp och fundera. Vi har tak över huvudet och mat på bordet. Det har inte de.

 Det är deras eget hemlands fel, säger vi och försöker lägga över ansvaret på ett land som faktiskt inte tar ansvar för sina invånare. De får inte många kronor per månad att leva på, en hel familj. Det finns ingen möjlighet att klara sig på det.

”De är lata”, säger en del. Nej, många av dem jobbade ett antal år i andra länder i Sydeuropa, till exempel Spanien, fram till den ekonomiska kraschen i de sydeuropeiska länderna. De har tagit sig ända till Sverige; de sitter dag ut och dag in i kylan och tigger. Det är inte lättja. Det är en fråga om överlevnad. Och de är beroende av din hjälp och min. Det finns ingen ursäkt. Det finns bankomater. Gå och ta ut pengar och betala med kontanter nästa gång du handlar. Och ge åtminstone växelpengarna till tiggarna. Då kan du se dig själv i spegeln och veta att du är en som hjälper människor i nöd. För inte vill du väl bidra till deras död?