Skulden skymmer skammen

Syndabekännelsen har undan för undan kommit att bytas ut mot välsignelsen som gudstjänstens centrum. Prästen och terapeuten Göran Bergstrand talar om vår tids stora behov av välsignelsen. Betoningen av skulden har förskjutits mot skammen under en mansålder. Men i kyrkans förkunnelse tycks skulden fortsatt ofta skymma skammens närvaro och problematik.

Den norska prästen och själavårdsläraren Berit Okkenhaug talar om skammens betydelse i en människas liv och hur bibelberättelsen kan tolkas spegla just den skamtyngda människan. Exempel finns i berättelserna om Sackaios och kvinnan med blödningar.

Dessa tankar och berättelser, tillsammans med erfarenhet som pastor av kyrkbygge, omstart av församling och konfidentarbete medverkade till att uppsatsarbetet när jag utbildat mig till psykoterapeut kom att handla om skam. Syftet med uppsatsen var att söka förstå hur skam kan uppträda i terapirummet och hur vägarna till lindring eller befrielse kan tänkas se ut. Men det är även mycket väsentligt att bättre förstå hur skammen agerar i kyrka och församling och hur vi kan bli mer medvetna om denna starka drivkraft i människors liv.

Skammens uppkomst står att finna i att en människa inte upplever sig ha ett värde och så inte blir älskad, mött på ett sätt som ger henne goda förutsättningar att utvecklas. Skammen har att göra med en människas upplevelse av sitt värde, vad hon är. Skulden har att göra med vad en människa gör. Om vi betraktar skammen som grundlagd i människan som å ena sidan ett skydd för henne och å andra sidan livshämmande är det en kraft som är ytterst väsentlig att arbeta med. Ena ytterligheten tecknar en kraft som är till för att värna en människas gränser, att slå vakt om det unika hos henne, att skydda integriteten, att visa på hennes vara som människa där ingen kan vara fullkomlig. Resurser för läkande och mognad. Andra sidan tecknar hur oerhört destruktiv denna kraft kan vara när den hämmar en människas växt och utveckling, hur den kröker henne in mot sig själv i isolering, hur livskraften tycks saknas till kreativitet och lek. Och i värsta fall leder den henne till depression och självmord.

Den undflyende skammen fascinerar och förskräcker. Skammen är svår att definiera i terapirummet då den är starkt känslomässigt negativ och ofta döljs genom olika strategier. Skammen visar sig i terapirummet bland annat genom att konfidenten inte tar plats i rummet, att hennes livskraft tycks blockerad, att konfidenten mer styrs av andras förväntningar än sina egna. Skammen flyr lätt undan och döljer sig. En konfident kan signalera skam som först i efterhand går att bli medveten om och hänföra till begreppet skam. Signalerna är ytterst svåra att tolka. Problematiskt nog tycks skammen ha en benägenhet att ta tag i terapeutens egen skam och blir så ett hinder i terapiprocessen. Skammen glider lätt undan när skam möter skam. Ett ytterligare problem är att vår tids individualism gör det svårt att göra skammen talbar. Skammens destruktivitet vänder oss in mot oss själva. Nåden lyser med sin frånvaro.

Den kyrkliga kontexten tycks vara synnerligen komplicerad vad gäller skam. Kyrkan som kollektiv och organisation bygger på aktiva och ansvarskännande människor. Samtidigt önskas kyrkan vara en plats där bristen — skammen — borde kunna visa sig och mötas med förståelse, respekt och generositet. Ju mer kyrkan fokuserar skuld och bortser från skammens centrala plats i vår tid, desto omöjligare blir den för människor som inte agerar på skuldnivå att känna sig välkomna och komfortabla. Och än mer omöjligt blir det för den ”normala” neurotiska människan att visa sin brist. Bristen som finns måste förnekas. Skulden kan dessutom användas som ett försvar mot skammen. Men kyrkan och evangeliet har också sin uppgift i att utmana och utrusta människor till växt och mognad. Kanske rädslan för den egna skammen gör att man gömmer sig bakom en attityd av snällhet? Skam och skuld blandas lätt samman och för att kunna arbeta med skammen är det av vikt att skilja skam från skuld.

 Vägarna till skambefrielse inkluderar förståelse och acceptans. Som terapeut behöver man ständigt sträva efter att vara  medveten om sin egen skam. Att bjuda på sin egen skam, att visa på sin egen otillräcklighet kan göra det möjligt för en skamtyngd människa att våga visa sig. Respekten i mötet lyfts fram som oerhört väsentligt. Resultatet av undersökningen visar att om mötet mellan terapeut och konfident innehåller tillräckligt med självkännedom hos terapeuten samt respekt för konfidentens problem tycks grunden för förståelse vara lagd. Men för att i sin tur en konfident ska få  känna sig vara förstådd, med allt vad det innebär behövs tid, lång tid.

Kanske de resurser som menas finnas i skam är livets svar på det som ges en människa? Ett bortvänt ansikte fråntar en människa möjligheten att bli någon. Hon finns inte. Ett tillräckligt tillvänt ansikte betyder allt. Individen skapas och möjligheterna till växt och utveckling grundläggs. Är det möjligt att terapeutens tillvända ansikte kan betyda att det som inte funnits kan få tillåtelse att finnas och ett mildare överjag och vänligare idealjag formas är arbetet med psykodynamisk terapi mycket hoppfullt.

 Kyrkan borde kunna erbjuda läkande miljöer för människor tyngda av skam. Ingen undgår att känna av skam då den är grundlagd i människan till att som god kraft värja hennes utsatthet. Korset kan bli en symbol för befrielse från skammens makt och Kristus själv blir i sin förnedring den som befriar från skam. Intressant är att notera att ansiktet och ögonen spelar en roll i identifikationen av skam. Att inte vara färdig, att inte vara fullkomlig ingår i varat som människa och det verkar som om behovet att få detta sig tillsagt bara ökar. Det görs i välsignelsen i andra person singular. Välsignelsen upprättar från skam och befriar till ansvar.

 I kyrkan och i kyrklig kontext, som länge betonat skulden, skulle fortsatt forskning kunna visa på utbildade psykoterapeuters betydelse i kyrklig kontext för kyrkliga miljöers medvetenhet/omedvetenhet om skam och hur skammen agerar individuellt och kollektivt.

FOTNOT: Byggt på examensuppsats ”Skammen i terapirummet — Om skam i psykodynamisk psykoterapi” framlagd våren 2012 vid S:t Lukas Göteborg, Ersta Sköndal Högskola.