Kristi  församlings funktion och föreningsverksamhet är inte samma sak. Det påståendet bör väcka frågan: Vari består skillnaden? Här kommer ett försök till svar.

Den grundläggande skillnaden är att en förening alltid kan vara endast ett människoverk medan Kristi församling aldrig kan vara endast det. 

Föreningar av alla slag har det gemensamt att de bildas av människor. Det är människor som skriver stadgarna och fastställer verksamhetens art och utformning. Det unika med den kristna församlingen är att den inte har sin grund i människors beslut utan i Guds. Människors möten, känslor, ambitioner och beslut konstituerar inte Kristi församling.

Därför styrs Kristi församling inte heller enbart av människor, varken av demokratiskt valda eller av biskopar utsedda. Kristi församling styrs av sin Herre, Jesus Kristus. Den styrningen beskrivs i apostolisk tid med denna formulering: Den helige Ande och vi har beslutat. Poängen med den formuleringen är inte att jämställa Anden och apostlarna. Anden är gudomen som leder, apostlarna är människorna som tar emot och bejakar denna ledning. Apostlarna tvingas inte till samsyn, de övertygas.    

En förenings styrelse har ingen högre makt att förhålla sig till, den har att förhålla sig till föreningens stadgar. Dessa må vara hur föråldrade och rigida som helst, men så länge de inte förändrats gäller de i befintligt skick. Församlingen har att förhålla sig till en levande och alltjämt skapande gudom. Det betyder att åtminstone församlingens ledning måste kunna uppfatta ett gudomligt tilltal och vara besjälad av lust att med Andens hjälp tolka det rätt.

En församlingsledare måste därför leva i och av Ordet, gudsuppenbarelsens ord som blivit människa i Jesus Kristus. Ledaren måste också leva i världen, tillsammans med människorna som Gud vill uppenbara sig för. I båda dessa zoner måste ledaren lyssna. Gud talar i båda. När detta sker kommer Anden till hjälp och förklarar hur det rätta gensvaret på Guds tilltal skall se ut. Det här är ingen mänsklig konstutövning, utan det är att bära andlig frukt.

Andlig frukt bär människor som genom överlåtelse till Kristus fått del av hans ande.

På grund av att församlingen inte är en förening kan den förvalta sakramenten, det vill säga erbjuda Guds nåd till världen, den enda gåva som kan rädda världen. Jesus erbjöd Guds nåd till människorna genom att göra väl och hjälpa alla. Det är den diakonala församlingen som når fram till människorna med nådens erbjudande. Det är också den församlingen som nutidens människor kan uppleva som någonting som angår dem.

När församlingen lever upp till vad den faktiskt är hör den både Guds tilltal och världens rop och kan då vara en kommunicerande kanal. 

De aktuella händelserna i vårt land såväl som i omvärlden skriver med stora bokstäver dagordning åt den kristna församlingen. Att lägga den agendan åt sidan är att svika sin kallelse.

Till sist ett citat ur en i denna tidning införd recension av boken 96 lampor: ”Kyrkan försöker ibland slå knut på sig själv för att vara en attraktiv gemenskap. Men det människor framför allt efterlyser är nerv och osminkad ärlighet. De vill inte underhållas. De längtar efter att det skall bränna till.”