Själavård i psykologins tidevarv

Tvivel, synd och lidande för Kristus. Själavårdare har genom två årtusenden hjälpt den
kristne från tvivel till trosvisshet, väglett henne från ett syndigt till ett heligt liv, och
uppmanat henne att hålla fast vid sin tro även när kostnaden är hög. Själavårdens mål
var detsamma som den kristna människans mål – frälsning. Med den förståelsen av
själavårdens uppgift var det lätt att använda bibeln i själavården, eftersom det finns gott
om bibeltexter om tro, helighet och uthållighet.
Under 1900-talet tappade den kristna själavården monopolet på att vårda människans
själ. Psykologiska terapier utformades som inte tog sin utgångspunkt i den kristna
traditionen och som hade andra mål än själavården med det de gjorde. Dessa terapier
syftar inte till helgelse och frälsning, utan till att hjälpa individer med hela den bredd av
psykologiska problem som ett liv som människa kan innebära. Ett bra liv är ett liv där
man mår bra, är terapeutens ledstjärna.
Under samma period ifrågasatte många teologer om det verkligen var en god förståelse
av det kristna livet att sikta mot den himmelska frälsningen utan att fråga efter ett
värdefullt liv i nuet. De teologer som tog intryck av existentiell filosofi betonade
att frälsningen börjar redan här och nu. I Johannesevangeliet är ju ”livet” redan nu
(Joh 5:24; jfr 1 Joh 3:14). Befrielseteologerna betonade att den räddning som Jesus
förverkligade i Galiléens landsbygd handlar om så mycket mer än evigt liv. Jesus räddar
ju även från det jordiska livets lidanden, såsom utanförskap, förtryck och sjukdom (Luk
4:16-21).
Detta innebar en utmaning för den kristna själavården. Både teologer och psykologer
utmanade en världsbild där målet med livet främst är hinsides frälsning. Detta borde
väl rimligen få konsekvenser för själavården också. Kyrkan hade ju alltid varit i dialog
med psykologiska insikter utöver bibelns (främst de grekiska filosofernas insikter).
Redan i början av 1900-talet infördes psykologi i Katolska kyrkans prästutbildning i
USA och med tiden gjorde många andra pastorala utbildningar världen över likadant.
Själavården fick en bredare uppgift än att bara vara kyrkotukt. Men hur skulle själavård
och psykoterapi integreras? Svaret på dessa frågor varierar stort än idag, och svaret
påverkar vilken roll bibeln får i själavårdssamtalen.
I ena änden har vi de som hävdar att modern psykologi är överflödig, eftersom
all psykologisk insikt en människa behöver finns i bibeltexterna. Bibeln blir då
mycket central i själavården. Ett stort problem med denna inställning är så klart att
själavårdaren nekar den som söker själavård vår tids kunskaper om problem som
inte ens finns omnämnda i bibeln, såsom anorexia och panikångest. Sådana problem
analyseras som avguderi och sataniska tankar som människan ska frånsäga sig. I vissa
sorgliga fall är den enda konstruktiva hjälp som erbjuds ett löfte om understöd från den
heliga Ande (inspirerat av till exempel Rom 8).
I andra änden finns det själavårdare som ser sig i stort sett som vilken samtalsterapeut
som helst. Läroböcker i själavård lär inte ut denna attityd, men på församlingars
hemsidor presenteras ibland själavård på detta sätt. Den kristna teologin och
bibeltexterna må vara viktiga för själavårdaren själv, men ingår inte i hennes
terapeutiska repertoar. Ett stort problem med denna inställning är så klart att den är
identitetsupplösande för själavården. Har den kristna traditionen så lågt tolkningsvärde
för människans livsvillkor att själavårdaren klarar sig utan den?
Däremellan finns det många skiktande och integrerande modeller för hur man kan se
på relationen mellan teologi och psykologi. I skiktande modeller så ses det teologiska
och det psykologiska språket som olika skikt av förklaring. Teologin bidrar med att
sätta in människan i ett meningssammanhang och psykologin bidrar med förståelse
av människans mentala processer. Då kan bibeltexterna användas på flera olika sätt.
Texterna kan berätta om Guds närvaro och meningen med att vara människa, och
psykologins terapeutiska metoder kan hjälpa människan att förverkliga dessa mål. I den
processen kan bibelns berättelser och poesi få fungera som exempel som kan hjälpa
konfidenten att se sitt liv i ett större sammanhang av mening. Erfarna själavårdare
vet att det hela tiden finns en risk att den bibelberättelse som själavårdaren lyfter in i
samtalet tolkas på ett destruktivt sätt, men om texterna används vist kan de inspirera till
ett nytt sätt att förstå sitt liv.
I integrerande modeller försöker själavårdaren integrera den kristna traditionen med
psykologins insikter på områden där krockar uppstår. Till exempel kan psykologins
omsorg om den enskildes välmående hjälpa själavårdaren att se att bibeltexterna inte
bara handlar om den hinsides frälsningen utan också om omsorg och rättvisa här och
nu. Bibelns människosyn, å andra sidan, där människan är sammanvävd med andra i ett
större socialt och kosmiskt sammanhang, kan utgöra en motvikt mot psykologins fokus
på den enskilda individens välmående.
Varje människa och varje kyrka som vill vara hel i tanke och handling behöver ställa sig
frågorna om hur vi kan integrera olika sätt att beskriva människans tillvaro: teologiska,
naturvetenskapliga, beteendevetenskapliga och så vidare. Det är en livslång resa, men
jag tror att en kombination av skiktande och integrerande tankesätt är en framkomlig,
om än knölig, väg.

RIKARD ROITTO¶