Det är orkansäsong i Karibien. Nyhetsrapporteringen de senaste veckorna visar en ofattbar stor förödelse på de annars så vackra turistöarna. Den femtonde orkanen förra veckan hette Maria. Förutom många döda, materiell förstörelse, översvämningar och totalt strömavbrott ger sådana här naturkatastrofer upphov till epidemier och ekonomisk konkurs. De allra värst drabbade ö-nationerna är Puerto Rico, Dominikanska republiken, Saint Kitts, Tortola och Bermuda. Vad nyheterna inte berättar är varför sydkusten i USA klarar sig mycket bättre än dessa boplatser i karibiska havet. Även de långsiktiga följderna av orkanernas härjningar är avsevärt lindrigare i USA än i Karibien – trots att orkanerna haft samma stormstyrka.
Enligt aktuell forskning om riskbedömning och så kallad politisk ekologi – som bedrivs på Västindiska universitetet i Kingston, Jamaica – kan orkanernas effekter inte bara förklaras med orkanernas styrka eller att folk har otur. Effekten och följderna hänger samman med socioekonomiska förhållanden i Karibien. Men om detta tiger de flesta journalister.
Forskningsrapporterna berättar däremot historien om en tvåhundraårig kolonialisering, turistnäringens pågående och långtgående utsugning och de sociala orättvisorna i Karibien. Även de globala klimatförändringarna inverkar negativt. Alla sådana faktorer förklarar orkanernas följdverkan och varför tidigare skador efter orkaner blivit uruselt reparerade. Det finns helt enkelt inga pengar eller någon som tar ansvar för att förebygga effekterna av kommande orkansäsonger med solceller, stormskydd och förstahjälpen-utbildning och utrustning.
Ett exempel på detta är Haiti, där åtta av tio har mindre än 40 kronor att leva på varje dag. Fattigdomen och orättvisorna beror i hög grad på kolonialismen – även nykolonialism. Detta är en social drog som skapat en konservativ kultur med rigida könsroller, vilket i sin tur bevarar gamla hierarkiska mönster och hindrar utveckling i samhället.
Vid jordbävningen på Haiti 2010 fann man till exempel att skadade kvinnor hade ovanligt komplicerade posttraumatiska reaktioner. En avgörande orsak var att 75 procent av dem hade tidigare varit utsatta för sexuellt våld, vilket försvårade bearbetningen av naturkatastrofen.
De höga dödstalen efter jordbävningen berodde också på att de fattiga bor i billigare områden som skövlats på skog eller utgörs av flodbankar. Bostäder på sådan mark ökar risken för skador vid naturkatastrofer – och dit når inte heller myndigheternas varningar, eftersom fattiga saknar telefoner, internet och radio/tv.
Men det är inte bara långvarig kolonialisering som gjort att samhällena i Karibien är så sårbara. Det saknas också politik för ett bättre samhälle. I Trinidad och Tobago har politikerna nyligen monterat ner allmän skolgång. I andra ö-nationer skadar långtgående korruption folks förtroende för staten. Att politiker dessutom inte vet vad riskbedömning innebär för samhällsplanering ger en mörk framtidsbild i Karibien.
Nya orkaner kommer att skada ännu fler och ännu mer.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR