Just nu samlas världens experter och ledare i Katowice i Polen för en ny konferens om klimatet, COP 24.

I det avtal som ingicks i Paris för tre år sedan, i december 2015, lovade världens länder att se till att klimatuppvärmningen ska hållas under 2 grader. Avtalet ansågs som en stor framgång. Den osäkra förhoppning detta byggde på var lätt att genomskåda av oss som deltagit i många liknande FN-möten. Den grundade sig på att det var upp till länderna själva att avgöra vilka insatser som skulle göras och när. Mycket lite har hänt i verkligheten sedan mötet i Paris. Däremot har den ena rapporten efter den andra visat att utvecklingen fortfarande går i fel riktning. Samtidigt säger den ena av årets nobelprismottagare i ekonomi, William Nordhaus, att vi inte bör förvänta oss en stabilisering av klimatet förrän på nivån 3,5 grader. Det låter högst alarmerande.

Min egen roll i de här sammanhangen har huvudsakligen varit fokuserad på utvecklingen i utvecklingsländerna, men där vi tvingats se en alldeles för snabb befolkningstillväxt med tanke på befintliga naturresurser samtidigt som klimatproblematiken blivit alltmer uppenbar. Det har mot den bakgrunden varit svårt att se så optimistiskt på utvecklingen som till exempel Hans Rosling ville få oss att göra. Med förbättrad levnadsstandard skulle allt ordna sig. Men vägen dit då, kunde vi fråga oss, som såg begränsade naturresurser ätas upp av en alltför snabb befolkningstillväxt?

Men, vi måste också ta vårt eget ansvar i den rika delen av världen, inklusive Sverige.

Det nuvarande Parisavtalet kan hittills knappast ses som den stabila grund som världen behöver. Även en temperaturökning på närmare 2 grader anser IPCC:s forskare alltför hög för att säkerställa nödvändiga förutsättningar för en rimlig utveckling. Dessvärre har också senare tillkommit alarmerande uttalanden av klimatförnekare som USA:s president, Donald Trump med flera.

År 2006 publicerade den brittiska regeringen Stern-rapporten, The Economics of Climate Change – the Stern Review, med angelägna förslag om hur världen skulle kunna hejda klimatuppvärmningen. Kostnaden beräknades till en procent av den samlade BNP, en överkomlig kostnad i förhållande till den gigantiska nivå som nu krävs. Men, inte heller den fick något egentligt genomslag.

Vad händer då i vår egen närhet? Kan vi se några tydliga avtryck i Sverige utifrån de insikter som vi, trots allt, förvärvat under åren som gått? Mycket lite i det verkliga livet, kan vi dystert konstatera. Bonus Malus, den nya beskattningen av bilar, är ett av få konkreta försök. Samtidigt fylls tidningarna av lockande annonser, särskilt så här års, att ta flyget helst så långt bort som möjligt till den hägrande värmen. När jag ser mig omkring i min egen omgivning, tycks tyvärr få reflektera och ännu mindre ta konsekvenserna av detta alltmer avgörande bidrag till klimatproblematiken. Varför säger till exempel ingen, ”jag väntar med att i varje fall nöjesflyga tills forskningen kunnat presentera ett mer miljövänligt flygbränsle”?

Det nya amerikanska fenomenet Black Friday har blommat ut i Sverige som aldrig förr. Bilder av människor, såväl i USA som här hemma, som sliter och drar i eftertraktade prylar att köpa passerar revy i nyhetsmedia. Vi översvämmas av tidningsreklam. Vad kan vara tydligare tecken på bristande insikter om den klimatproblematik vi snabbt behöver börja lösa, än dessa?

Besluten i Katowice måste tydligt visa att världens regeringar ser det brådskande allvaret i klimatutmaningarna. Ge oss konkreta bevis på detta och framföra allt hur vi gemensamt kan genomföra nödvändiga förändringar i det verkliga livet!