Bibel och bön är ett av Gemensam framtids första fokusområden. I anslutning bjuder Sändaren hela tiden fram till påsk på en särskild artikelserie kring frågor om bibelbruk och bibelsyn. Författare är Rikard Roitto, lektor på Teologiska högskolan Stockholm.
Många inomkyrkliga konflikter kännetecknas av ett ställningskrig runt bibelsyn. Trots
att Gud och Kristus är föremålet för de kristnas tillbedjan och Bibeln är ett medel för att
förstå Gud så ägnar kyrkor ibland mer energi åt att diskutera en korrekt bibelsyn än en
god tro på Gud. Hur kunde det bli så?
Under medeltiden användes bibeltexterna obekymrat som Guds ord. Augustinus av
Hippo (354—430), till exempel, skriver att han brukar utvärdera alla texter han läser
kritiskt, men att det aldrig skulle falla honom in att göra det med Bibeln. Diskussioner
om exakt på vilket sätt Bibeln var Guds ord lyste i stort sett med sin frånvaro och de
klassiska kristna trosbekännelserna saknar formuleringar om bibelsyn. Från 1500-talet
och framåt skedde dock flera omvälvningar som frammanade en strid om bibelsyn som i
många sammanhang består än i dag.
För det första formulerade Martin Luther (1483—1546) en bibelsyn där Bibelns
egen auktoritet står över påvliga uttolkningar av den. Han drev tesen att ”skriften är
klar”, för att kunna hävda att Guds vilja finns så tydligt uttryckt i Bibeln att ingen yttre
tradition eller auktoritet och inget gudomligt tilltal behövs för att begripa den. Med
denna formulering tog han också avstånd från ”svärmarna”, rörelser som hävdade
att deras religiösa erfarenhet gjorde dem kapabla att förstå Bibeln bättre än andra.
I reformationens bekännelsedokument utvecklas denna inriktning ytterligare. Till
exempel skriver Jean Calvin (1509—1564), den reformerta kyrkans fader, att Bibeln är
en så ofelbar och säker källa till kunskap om Gud att den är värd samma vördnad som
Gud själv. Med denna formulering är han farligt nära att göra Bibeln till en avgud.
För det andra skedde radikala förändringar i det vetenskapliga tänkandet i Europa
under 1600-talet och framåt. Naturvetenskapliga forskare utvecklade empiriska
metoder och filosofer ifrågasatte medeltida spekulation. Arkeologi och vetenskapligt
historieskrivande tog form. Bibeln skulle prövas vetenskapligt precis som alla
andra historiska texter. Upptäckten av arkeologiska fynd som motsade Bibelns
historieskrivning och grundliga analyser av motsättningar och spänningar inom
bibeltexterna fick många bibelforskare att ifråga-sätta Bibelns trovärdighet, framför allt
dess ofelbarhet.
Inför dessa vetenskapliga utmaningar växte liberalteologin fram bland akademiska
teologer som ville att den kristna tron skulle vara förenlig med vetenskapligt tänkande.
Adolf von Harnack (1850-1930), till exempel, ville rensa upp i den kristna traditionen
och skala fram kärnan i Jesu budskap. I en trovärdig kristen tro måste mirakel och
Jesu uppståndelse tolkas som bilder för teologiska sanningar, menade Harnack. Andra
försökte sig på en mellanväg där man tog hänsyn till bibelforskning, men ändå ville hålla
fast vid mer av traditionell kristen tro. Ett svenskt försök till detta var professor Erik
Stave (1857—1932), som vid nordiska studentmötet i Läckö 1901 uppmanade åhörarna
att inte rädas de nya forskningsrönen, eftersom de går att förena med kristen tro. Det
är en ”insnörd och pjunkig syn på saken” att förneka vetenskapliga rön och det är den
kristnes plikt att älska sanningen, provocerar Stave i sitt tal.
De framväxande väckelserörelserna såg dock ofta såväl bibelforskning som
liberalteologi som början till ateism och en bekräftelse på kyrkans förfall. Paul Petter
Waldenström (1838—1917), till exempel, går till generalangrepp på Stave. Kritisk
bibelforskning och liberalteologi är ”en rationalismens stormvind, som … förödande
drog över fram öfver den protestantiska kyrkan”, inleder Waldenström. Att Stave
försöker vara måttlig gör hans angrepp bara så mycket lömskare, eftersom ”eftergifter
hafva ledt fler människor bort från sanningen än in i henne”.
När Waldenström ifrågasätter Stave ger han egentligen inga hållbara argument för att
bibelforskningens resultat skulle vara felaktiga, utan koncentrerar sig på att varna för
dess förledande konsekvenser. På sätt och vis är Waldenströms tonläge förbryllande,
eftersom han kan uppskatta bibelforskning i andra sammanhang, i alla fall så länge som
den inte underminerar Bibelns trovärdighet. Hans upprördhet blir mer begriplig om
vi förstår att det blev en viktig del av väckelserörelsernas identitet att hålla fast vid en
bibeltrogen hållning i en kontrast till den etablerade kyrkan som man reagerade mot.
Den akademiska teologin, å andra sidan, gjorde det till en del av sin identitet att inte
vara lika naiv i sin bibelsyn som traditionalisterna. Båda sidor såg sin väg som den enda
möjliga för att vitalisera kyrkan.
Sedan förra sekelskiftet har frontlinjerna runt bibelsyn delvis ritats om, så att
skiljelinjerna i dag går lika mycket inom som mellan samfund. Bibelsyn fortsätter inte
desto mindre än i dag att fungera som en identitetsmarkör — ett snabbt sätt att markera
vilket sammanhang man tillhör och ett lackmustest för vem man kan lita på. Jag tror
dock inte att det behöver vara så.
För att komma vidare från ställningskriget mellan liberalteologer och bibeltrogna har
kristna teologer såsom Karl Barth (1886—1968) föreslagit att det avgörande är att
texten blir Guds ord när en gemenskap läser och förkunnar den. På det sättet kan en
kristen gemenskap komma vidare från det tröstlösa seendet på Bibeln (bibelsyn) och
fokusera på hur konkreta texter kan användas i olika praktiker som förverkligar Guds
rike (bibelbruk). I dokumentet ”Teologisk grund för Gemensam framtid” heter det klokt
nog att Guds ord ”ges” i Bibeln. Liknande dynamiska synsätt på Bibelns tilltal hittar vi
numera i teologiska dokument från såväl Pingströrelsen (Bibelsyn & Bibelbruk, 2005)
som Svenska kyrkan (biskopsbrevet från 1997), Katolska kyrkan (Att tolka bibeln idag,
1995) och Evangeliska frikyrkan (dokumentet ”EFK:s tro och självförståelse”). Med en
sådan inställning finns det hopp att människor och församlingar kan helgas genom sin
brottning med de konkreta texterna. ¶
RIKARD ROITTO
att Gud och Kristus är föremålet för de kristnas tillbedjan och Bibeln är ett medel för att
förstå Gud så ägnar kyrkor ibland mer energi åt att diskutera en korrekt bibelsyn än en
god tro på Gud. Hur kunde det bli så?
Under medeltiden användes bibeltexterna obekymrat som Guds ord. Augustinus av
Hippo (354—430), till exempel, skriver att han brukar utvärdera alla texter han läser
kritiskt, men att det aldrig skulle falla honom in att göra det med Bibeln. Diskussioner
om exakt på vilket sätt Bibeln var Guds ord lyste i stort sett med sin frånvaro och de
klassiska kristna trosbekännelserna saknar formuleringar om bibelsyn. Från 1500-talet
och framåt skedde dock flera omvälvningar som frammanade en strid om bibelsyn som i
många sammanhang består än i dag.
För det första formulerade Martin Luther (1483—1546) en bibelsyn där Bibelns
egen auktoritet står över påvliga uttolkningar av den. Han drev tesen att ”skriften är
klar”, för att kunna hävda att Guds vilja finns så tydligt uttryckt i Bibeln att ingen yttre
tradition eller auktoritet och inget gudomligt tilltal behövs för att begripa den. Med
denna formulering tog han också avstånd från ”svärmarna”, rörelser som hävdade
att deras religiösa erfarenhet gjorde dem kapabla att förstå Bibeln bättre än andra.
I reformationens bekännelsedokument utvecklas denna inriktning ytterligare. Till
exempel skriver Jean Calvin (1509—1564), den reformerta kyrkans fader, att Bibeln är
en så ofelbar och säker källa till kunskap om Gud att den är värd samma vördnad som
Gud själv. Med denna formulering är han farligt nära att göra Bibeln till en avgud.
För det andra skedde radikala förändringar i det vetenskapliga tänkandet i Europa
under 1600-talet och framåt. Naturvetenskapliga forskare utvecklade empiriska
metoder och filosofer ifrågasatte medeltida spekulation. Arkeologi och vetenskapligt
historieskrivande tog form. Bibeln skulle prövas vetenskapligt precis som alla
andra historiska texter. Upptäckten av arkeologiska fynd som motsade Bibelns
historieskrivning och grundliga analyser av motsättningar och spänningar inom
bibeltexterna fick många bibelforskare att ifråga-sätta Bibelns trovärdighet, framför allt
dess ofelbarhet.
Inför dessa vetenskapliga utmaningar växte liberalteologin fram bland akademiska
teologer som ville att den kristna tron skulle vara förenlig med vetenskapligt tänkande.
Adolf von Harnack (1850-1930), till exempel, ville rensa upp i den kristna traditionen
och skala fram kärnan i Jesu budskap. I en trovärdig kristen tro måste mirakel och
Jesu uppståndelse tolkas som bilder för teologiska sanningar, menade Harnack. Andra
försökte sig på en mellanväg där man tog hänsyn till bibelforskning, men ändå ville hålla
fast vid mer av traditionell kristen tro. Ett svenskt försök till detta var professor Erik
Stave (1857—1932), som vid nordiska studentmötet i Läckö 1901 uppmanade åhörarna
att inte rädas de nya forskningsrönen, eftersom de går att förena med kristen tro. Det
är en ”insnörd och pjunkig syn på saken” att förneka vetenskapliga rön och det är den
kristnes plikt att älska sanningen, provocerar Stave i sitt tal.
De framväxande väckelserörelserna såg dock ofta såväl bibelforskning som
liberalteologi som början till ateism och en bekräftelse på kyrkans förfall. Paul Petter
Waldenström (1838—1917), till exempel, går till generalangrepp på Stave. Kritisk
bibelforskning och liberalteologi är ”en rationalismens stormvind, som … förödande
drog över fram öfver den protestantiska kyrkan”, inleder Waldenström. Att Stave
försöker vara måttlig gör hans angrepp bara så mycket lömskare, eftersom ”eftergifter
hafva ledt fler människor bort från sanningen än in i henne”.
När Waldenström ifrågasätter Stave ger han egentligen inga hållbara argument för att
bibelforskningens resultat skulle vara felaktiga, utan koncentrerar sig på att varna för
dess förledande konsekvenser. På sätt och vis är Waldenströms tonläge förbryllande,
eftersom han kan uppskatta bibelforskning i andra sammanhang, i alla fall så länge som
den inte underminerar Bibelns trovärdighet. Hans upprördhet blir mer begriplig om
vi förstår att det blev en viktig del av väckelserörelsernas identitet att hålla fast vid en
bibeltrogen hållning i en kontrast till den etablerade kyrkan som man reagerade mot.
Den akademiska teologin, å andra sidan, gjorde det till en del av sin identitet att inte
vara lika naiv i sin bibelsyn som traditionalisterna. Båda sidor såg sin väg som den enda
möjliga för att vitalisera kyrkan.
Sedan förra sekelskiftet har frontlinjerna runt bibelsyn delvis ritats om, så att
skiljelinjerna i dag går lika mycket inom som mellan samfund. Bibelsyn fortsätter inte
desto mindre än i dag att fungera som en identitetsmarkör — ett snabbt sätt att markera
vilket sammanhang man tillhör och ett lackmustest för vem man kan lita på. Jag tror
dock inte att det behöver vara så.
För att komma vidare från ställningskriget mellan liberalteologer och bibeltrogna har
kristna teologer såsom Karl Barth (1886—1968) föreslagit att det avgörande är att
texten blir Guds ord när en gemenskap läser och förkunnar den. På det sättet kan en
kristen gemenskap komma vidare från det tröstlösa seendet på Bibeln (bibelsyn) och
fokusera på hur konkreta texter kan användas i olika praktiker som förverkligar Guds
rike (bibelbruk). I dokumentet ”Teologisk grund för Gemensam framtid” heter det klokt
nog att Guds ord ”ges” i Bibeln. Liknande dynamiska synsätt på Bibelns tilltal hittar vi
numera i teologiska dokument från såväl Pingströrelsen (Bibelsyn & Bibelbruk, 2005)
som Svenska kyrkan (biskopsbrevet från 1997), Katolska kyrkan (Att tolka bibeln idag,
1995) och Evangeliska frikyrkan (dokumentet ”EFK:s tro och självförståelse”). Med en
sådan inställning finns det hopp att människor och församlingar kan helgas genom sin
brottning med de konkreta texterna. ¶
RIKARD ROITTO
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR