I Sändaren 11/2016 lyfte Lennarth Nilsson flera viktiga frågor kopplat till den ekumeniska överenskommelsen som finns föreslagen mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. Jag vill knyta an med ytterligare några reflektioner.
Tre samfund kom samman och bildade Equmeniakyrkan, med vision om att göra något nytt men också att ta vara på rikedomen i de tre traditioner vi representerar. I kyrkans teologiska grund uttrycks: ”Dopet är ett enda … I Equmeniakyrkans församlingar finns olika doppraxis.”
När vi tillsammans bildade Equmeniakyrkan innebar detta en öppenhet för att kyrkan innefattar församlingar med olika doppraxis, bland annat den baptistiska. Jag kan inte se annat än att den nu föreslagna överenskommelsen med Svenska kyrkan innebär att vi låter en annan kyrka styra hur vi tänker i viktiga frågor och påverka hur vi ser på varandra, istället för att låta det interna samtalet ge form åt hur vår gemenskap ska gestaltas. Det blir konsekvensen av att det som Svenska kyrkan definierar som omdop, inte får förekomma i de lokala församlingar som sluter avtal med en svenskkyrklig församling! Det gör något med Equmeniakyrkan och det gör något med hemkänslan i Equmeniakyrkan för oss som står i den baptistiska traditionen!
Svenska baptistsamfundet är kanske det frikyrkliga samfund i Sverige som under de senaste 50 åren gått allra längst i en teologisk öppenhet, med syfte att bana väg för ekumenisk fördjupning och ekumeniska lösningar. Det baptistiska dopet har hela tiden varit det som förkunnas och praktiseras, men redan i slutet av 1960-talet öppnade samfundet för öppet medlemskap i församlingarna. Skälet var framför allt att möjliggöra för en människa som i respekt för sitt eget barndop, önskade bli medlem utan att behöva döpas enligt baptistisk praxis.
Men verkligheten är inte alltid entydig. Gång efter annan har jag som pastor, i mötet med enskilda människor förstått att önskan om att döpas som troende, varit ett viktigt steg för en människa med en nyfunnen tro även om denne döpts som barn. Den situationen hanteras med varsamhet, men utifrån min övertygelse kan jag inte annat än att möta människan där hon är och förmedla dopet. Utifrån de tolkningsnycklar jag har benämner jag inte det som ett omdop, men som ett dop i baptistisk tradition efter bekännelse av personlig tro.
Det är inte så enkelt som att säga att den föreslagna överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan är valfri för församlingar att gå in i. Den gör något med vår kyrka! När det baptistiska dopet i vissa situationer får benämningen omdop, läggs en värdering till den doppraxis som baptismen bidrar med in i Equmeniakyrkan. Känslan som följer är att de synsätt och den tradition som baptismen representerar, sätts på undantag som något mindre önskvärt! Det kan inte ha varit meningen när de tre samfunden sjösatte den nya kyrkan!
I sin insändare nämnde Lennart Nilsson risken av att vi får ett A- och ett B-lag av församlingar utifrån om en församling tecknar avtal eller inte. Jag ser också en tydlig risk i att vi får ett A- och ett B-lag inom pastorskåren! Sedan ett antal år tillbaka har jag stått i samordnande ekumeniska tjänster på nationell nivå. Men vad händer om jag skulle vilja avsluta min tid i yrkeslivet med att åter arbeta som församlingspastor? Kommer frågan då att ställas om jag hör till dem, som enligt den definition som nu lyfts fram, ”döper om” eller inte? Jag kan inte förstå annat än att det innebär att det endast är möjligt för mig att få tjänst i de församlingar som inte slutit avtal med Svenska kyrkan. Risken är ju annars att jag bidrar till ett avtalsbrott!
I värnandet om vad Equmeniakyrkan vill vara och hur vi tillsammans vill gestalta vår kyrkas identitet i respekt för olikheterna vi kommer med, finns det all andledning till att ifrågasätta förslaget till överenskommelse i den form den nu har!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR