Vi tror att vi faktiskt behöver se över våra rutiner i samband med enkla nattvardsandakter, gudstjänster och mässor. Hur gör vi med nattvardsvinet som blir över? Slänger det i slasken? Tro oss, det förekommer i Equmeniakyrkans församlingar. Vilken respekt för instiftelseorden som lästs över druvan vittnar det om? Det är möjligt att reformerta och baptistiska röster anser att detta är en icke-fråga i vårt samfund och att det dessutom luktar sakramentalism. Men det är i högsta grad relevant att tänka teologiskt-praktiskt kring kyrkans och församlingarnas hantering av nattvarden. Just i dessa tider då människors respekt för miljön och jordens gåvor fördjupas, ska givetvis lokalförsamlingen visa och praktisera samma vördnad. Inte minst för att vi som församlingar låter ”livets gåvor och livsmedel”, nattvardens bröd och vin, få ytterligare en dimension; den andliga.

 En respektfull hållning till miljön och jordens gåvor borde i konsekvensens namn sträcka sig till en vördnandsfull hållning till nattvardens element. Inte kan det vara så att välsignelsen över bröd och vin upphör när gåvorna bärs ut ur kyrkorummet?

I Hässelby Missionskyrka undviker vi sedan många år slasken. I brist på bättre, men i växande respekt, slår vi överblivet nattvardsvin i blomsterrabatten. En plats som inte anlagts för avfall utan där det växer och gror.