I sitt svar på inlägget ”Under försoningens paraply” (Sändaren 25/2016) kommenterar Kyrkostyrelsen(KS) Waldenströms ”bibelutläggning” om försoning 1872 så här: ”I dag skulle knappast ett bibelstudium väcka sådan uppmärksamhet …”

Det är en märklig uppfattning som kan få läsaren att undra vilken värld KS lever i. Borde inte KS åtminstone ha hört talas om Sannings- och försoningskommisionen(TRC) i Sydafrika? Är inte den och dess ledare, ärkebiskop Desmond Tutu, rentav mer uppmärksammad än Waldenström och SMF på sin tid var – om nu det är så viktigt? Och att TRC genom Tutus ledning haft en förankring i bibelstudium av riktigt fint slag, betvivlar i alla fall inte jag.

På min fråga om vi i vår kyrka har någon teologi för att relatera oss till rivaliteten mellan kristna, judar och muslimer citerar KS sig själva, att ”i en mångreligiös värld” ska vi vara ”frimodiga i vårt vittnesbörd om Jesus Kristus” och ”respektfulla gentemot… människor som tillhör en annan religion.” Det är gott, men min fråga var mer konkret än så. Den berörde något djupare än respekt och till och med relation: släkt och släktskap: Vad kan det betyda för oss, att vara ”Abrahams barn” i dag och ”till evig tid”, som det står i slutbönen i Marias lovsång om Jesus (Luk 1:55)? Jag kan inte erinra mig att det berörts i något av kyrkans dokument. Och om det skulle saknas där, vad betyder det? Vill eller kan vi inte tala om det eller menar vi det vara ointressant, ovidkommande eller till och med oseriöst att väcka i vår värld?

”Vi behöver bli superduktiga på religionsdialog och kulturdialog.” skriver vår kyrkoledare Sofia Camnerin på vår kyrkas hemsida och jag instämmer helt. Men, behöver vi då inte också bli superduktiga på teologi för det eller klarar vi oss utan den numera?

I Equmeniakyrkans styrdokument ”Mission som förvandlar världen” finns inte ett enda bibelstöd för religionsdialog att inspireras av – inte heller i KS senaste svar. Dock kallar KS Bibeln ett ”’grunddokument’ för en kristen kyrka”. Men, är inte Bibeln mer än så? I ”Teologisk grund” kallar vi den ”nådemedel och rättesnöre för tron och dess tillämpning i livet”. Varför använder vi den då så lite som inspirationskälla till en kristen teologi för dialog i vår kyrka? Borde inte detta till och med vara superviktigt i en värld alltför präglad av monolog och dualism?

KS är också tyst om inläggets huvudpunkt, upphovet till dess titel, Guds rikes vision om en försonad mänsklighet och förnyad skapelse, framlyft och framlevd som ett övergripande paradigm/paraply för kyrkans hela verksamhet – inte bara som en punkt/er i den. Ändå har den en röst i vår världsvida kyrka, i världens kanske viktigaste ekumeniska samtalsforum för mission i vår tid, ”Edingburgh 2010” (se t ex vol 16 i Regnum Edinburgh Centenary Series: Mission as Ministry of Reconciliation). Varför kan, eller vill, KS inte väcka detta fascinerande världsekumeniska samtal om försoning, som ett möjligt nytt missionsparadigm för vår tid, även i vår kyrka och vårt hörn av världen?