Efter att ha misslyckats få verkställighetshinder och ny prövning och som sista utväg begäran inhibition av ärendet tvångsutvisades Anders till Afghanistan. Det chartrade planet lyfte från Landvetter kl 21.55 i tisdagen den 28 mars.

Jag tar inte här upp avslagsmotivering med mera. utan vill i första hand beskriva hur förnedrande och omänsklig hans sista tid i Sverige blev.

Anders, som haft anmälningsplikt hos gränspolisen i Stockholm sedan några veckor togs till förvaret i Märsta tisdagen innan tvångsutvisningen. Trots vädjande att han skulle slippa förvaret för att kunna slutföra sina studier (i riksdagen har regeringen lagt fram en proposition att flyktingungdomar med avslag ändå skall få slutföra sin skolgång) kvarhölls han och därmed spolierades hans möjlighet att slutföra skolgången. Men förmodligen ett juridiskt oantastligt beslut av gränspolisen.

Dagen innan utvisningen transporterades Anders ner till förvaret i Kållered. Under hela den transporten gick han inte att nå eftersom han fråntogs mobiltelefonen.

Väl framme i Kållered fick han så småningom tillbaka mobilen, och gick då att nå mot kvällen. Läget var kaosartat och stämningen mycket spänd, men vi kunde i alla fall nå varandra telefonledes.

På tisdagen jobbade vi intensivt för att få stopp på tvångsavvisningen och jag hade då kontakt med Anders några gånger, sista samtalet kl 16.12. Men när jag sökte honom strax efter kl 16.30 gick han inte att nå. Jag förstod senare att det berodde på att då hade förvarspersonalen tagit ifrån dem mobilerna. Det vill säga över 5 timmar innan planet lyfte kunde inte dessa vänner nås av anhöriga! I en situation där de är helt upprivna och mest av allt behöver vara nåbara från nära och kära.

Jag vädjar därför till SKR att omedelbart ta kontakt med Migrationsverket och andra berörda myndigheter, med krav på följande:

; kräv att ”människorättsförsvarare” (diakon, röda korsmedarbetare med flera) skall vara närvarande på förvaren vid tvångsdeportationer, så att det finns någon medmänniska med dem dessa förfärliga, sista timmar på svensk mark.

; kräv att ”människorättsförsvararen” följer med på flyget och har koll på hur transportpersonalen hanterar de som tvångsutvisas och även är ett stöd för dem. (8 personer tvångsutvisades, 16 vakter följde med från Landvetter!)

; kräv att ”människorättsförsvararen” går med de tvångsutvisade ut när de kommer fram och lämnar planet, och bevakar att de får ett ordnat mottagande, vilket Migrationsverket hävdar. (men min källa inte märkte av) Märk väl, ingen i vaktpersonalen lämnade flygplanet för att gå med dem in till ankomsthallen i Kabul.

Detta kostar givetvis pengar, men med tanke på de enorma resurser som sätts in vid tvångsdeportationer är det felräkningspengar. Till exempel var det enligt media cirka 75 poliser, varav en del ridande polis som sattes in vid transporten från förvaret till flygplatsen, två vakter per deporterad följde med på planet, specialchartrat flyg med mera. Svenska staten skall därför stå för denna, i sammanhanget, lilla merkostnad.

UD skriver ”Med anledningen av säkerhetsläget avråder UD tills vidare från alla resor till Afghanistan”. Till de som ändå åker uppmanar UD ”hör av dig regelbundet till anhöriga”. Anders fick vi kontakt med styvt ett dygn efter att planet lyft från Landvetter! Han kan inte följa UD-s råd!

Juluppropet, med krav på amnesti och humanare flyktingpolitik måste givetvis gå vidare. Jag befarar att det tar tid att uppnå. Fram till dess, låt oss arbeta på att dessa vänner åtminstone har en medmänniska att vända sig till de sista timmarna de befinner sig i Sverige!

Fotnot: Anders heter egentligen något annat.