Rasbiologisk retorik i rättsalen

Nyligen avslutades en rättegång i Gällivare tingsrätt. Till synes handlade den om en tvist om jakt- och fiskerättigheter i fjällområdena där Girjas sameby bedriver renskötsel. Men fler och fler reagerade på tongångarna i rättegången, framför allt från statens sida. Retoriken påminner skrämmande mycket om rasbiologins dagar i Sverige, som ligger inte så långt tillbaka i tiden som man skulle önska.

Bakgrunden till rättegången är det faktum att staten tog ifrån samebyarna jakt och fiskerätten 1993 och öppnade för utomstående att jaga och fiska i dessa områden. Det ledde då till många protester från samisk sida och för några år sedan stämde Girjas tillsammans med Svenska Samernas Riksförbund staten. Girjas hävdar ensamrätt, grundat på urminnes hävd, medan staten menar sig som markägare avgöra vem som får jaga och fiska.

Redan i början av rättegången slog statens advokat Hans Forsell fast att grundlagen och Europakonventionen för mänskliga rättigheter saknar betydelse i målet och att ”Statens inställning är också att samebyns påstående om att samerna är ett ursprungsfolk saknar betydelse i målet. Sverige har inga internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte”. Frågan är om staten nu ifrågasätter samernas urfolksstatus, som sedan 2010 är inskriven i grundlagen. För om samerna är ett urfolk medför det folkrättsliga konsekvenser: då kan man inte tala om markrättigheter utan att ta hänsyn till urfolksrätten. Bland annat till FN:s deklaration om urfolksrättigheter, som Sverige har skrivit under.

Anmärkningsvärt är också att Forsell genomgående använder ordet lappar  i stället för samer. Inte bara när han citerar äldre texter utan över huvud taget. De flesta samer uppfattar ordet negativt. Forsell menar då att lappar och samer inte är samma sak. Han menar att samer är en etnisk beteckning, medan lappar handlar om ”nomader och människor som levde av lappmannanäringar som var jakt, fiske och renskötsel.” Det är som att förflyttas till tidig 1900-tal när man hör detta. Varken Forsell eller justitiekansler Anna Skärhed, som enligt en artikel i Svenska Dagbladet gör samma distinktion och säger att allt är en lek med ord, tycks förstå vilka associationer detta språkbruk för med sig. Det må vara en lek med ord, men det är en lek som av många inte uppfattas särskilt lekfullt utan snarare som en kränkning.

Men värre kan det bli och blir det också. Statens advokat citerade enligt SvD:s artikel justitieråd Olivecrona och talar om att skydda den svaga lapska stammen. Frågan är väl hur pass relevant det kan vara att citera ett sådant argument, som är djupt rotat i rasbiologiska föreställningar. Olivecrona ansåg, som många andra, att samerna utgjorde en svag och mindre duglig ras. Dessa idéer skulle sedan leda till nomadskolereformen 1913, där samiska barn fick en sämre undervisning än andra barn och där de skulle skyddas från att vänja sig vid ett vanligt svenskt liv, såsom att bo i vanliga hus. ”Låt dem inte läppja på civilisationens bägare i övrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp ska vara lapp.” (Vitalis Karnell, 1913) Snarare än att skydda de svaga var man angelägen om att se till att samerna just skulle vara en svag grupp.

Forskaren Kaisa Korpijaako Labba har tidigare kommit fram till att samerna hade ett mycket starkt skydd för sina marker på 1700-talet, helt i linje med böndernas. I målet ifrågasatte Matti Enbuske, docent i Oulu och statens vittne, detta. Han menade på en direkt fråga att alla sameforskare vinklar Lapplands historia till en kolonial historia. Det är häpnadsväckande att han därmed underkänner decennier av forskningsarbete av en lång rad kompetenta forskare. Det fick också 59 forskare att skriva en debattartikel i DN där de menar att detta, tillsammans med den rasbiologiskt färgade retoriken och ifrågasättandet av urfolksstatusen, hotar rättstaten och Sverige som kunskapsnation.

Den intressanta frågan är varför staten agerar på det sättet. Själva målet kan falla ut på det ena eller det andra sättet, men varför menar staten och JK att man behöver damma av förlegade uppfattningar och en gammal retorik som de flesta förknippar med rasbiologin och ett kolonialistiskt förflutet. Man hade kunnat driva den här processen på ett snyggt och sakligt sätt, men man väljer att anknyta till ett förflutet som man knappast kan vara stolt över. Är det så att man är rädd för en växande självmedvetenhet om sin kultur och sin historia hos samerna? För att den samiska rösten har blivit tydligare med åren är klart. Att samiska organisationer och sametinget har tagit mera ton i till exempel gruvdebatten är märkbart och någonting att vara glad över, menar jag.  Jag kan då inte låta bli att fundera om det som nu händer är en (medveten eller omedveten?) reaktion, ett försök att sätta samerna på plats.

Sverige har gång på gång fått kritik av FN och andra internationella organ för att man kränker samernas rättigheter. Senast av FN:s rasdiskrimineringskommitté, som stoppade gruvprospekteringen i Rönnbäck (Tärnafjällen) som Equmeniakyrkan tidigare protesterat mot (se artikel i Sändaren 25/2015). Det försvagar självklart Sveriges trovärdighet när Sverige påtalar brister i mänskliga rättigheter på annat håll i världen. Varför Sveriges regering framhärdar på denna väg är mig en gåta. Låt oss vara observanta på att skydda samers rättigheter och inte upprepa de misstag som tidigare begåtts!