Det finns mycket vi sällan eller aldrig pratar om även fast det har stor inverkan på livet. Just nu tänker jag på rädslan som osynligt påverkar våra liv utan att vi reflekterar över det. Rädslan är ett av de största hindren för att leva ett fritt och meningsfullt liv, den får oss att undvika och anpassa oss så till den grad att vi förnekar djupa och genuina behov. Vi anstränger oss för att passa in och duga i andras ögon, outtalade krav vi aldrig kan vara riktigt säkra på. Detta sätt att leva gör oss i värsta fall till människor som aldrig riktigt kan slappna av, man skulle kunna säga att vi presterar vår identitet. När vi kommer till Gud får vi lämna prestationsidentiteten och ta emot en ny kärleksidentitet. Vi är älskade därför att Gud har skapat oss, inte för något vi presterar. Det är svårt att fatta, det verkar för bra för att vara sant.

Vi är präglade av vår kultur och därför inte fria från prestationstänkande, outtalat finns hela tiden värderingen ”jag är vad jag presterar”. Tänk om vi skulle börja ifrågasätta prestationskulturen och våga vara de icke perfekta människor vi är, inse att vi aldrig blir färdiga och det är så livet är och skall vara. Att vara människa är att vara sårbar. Alla människor har sår, alla är sårade på något sätt. Livet blir mindre komplicerat när vi inser det.

Rädslan finns överallt och resulterar i avstånd mellan människor men vi vill helst inte låtsas om den. Ibland undrar jag hur det egentligen står till med den gemenskap vi pratar så mycket om i våra församlingar. Vi är så vana vid att allt är som det är att vi inte ifrågasätter status quo, men varför är vi så rädda för varandra i en miljö som borde vara trygg?

Samtalet blir ofta så ytligt att det mest handlar om utbyte av information. Vi är konflikträdda, rädda för att misslyckas och att göra fel. Ibland bottnar vår rädsla i mycket konkreta händelser som länge sitter kvar i själen. Därför måste vi acceptera att det är en process att utmana rädslan och att det kommer att ta tid. Det sämsta vi kan göra är att inte låtsas om den rädsla som faktiskt finns.

Vi längtar efter att bli sedda och känna att vi har en tillhörighet men är samtidigt rädda för att hamna utanför gemenskapen. Så länge vi inte visar vårt rätta jag blir våra kontakter med andra ytliga och vi upplever inte den tillhörighet vi så innerligt längtar efter. Vi skyddar oss från varandra. Rädslan gör att vi inte når fram. De flesta längtar efter förändring men vet inte hur.

Tänk om vi tillsammans kunde öva upp vår förmåga att visa oss som vi är och stå för något utan att vara rädda. Vi kan börja i liten skala genom att aktivt visa intresse för varandra, dela lite mer av våra liv, både sorg och glädje. Livet kan bli större och rikare om vi delar det med vänner som är värda vårt förtroende. Jag är övertygad att vi kan bli mera nyfikna än misstänksamma, om vi börjar prata med varandra kan vi upptäcka att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. När vi hittar fram till varandra på ett djupare plan kommer rädslan att bli mindre och mindre.

Det är många saker vi aldrig pratar om fast vi skulle vilja, rädslan får oss att undvika. Mycket skulle förändras om vi vågade samtala om det som berör oss. Goda samtal vänner emellan. Tänk om vi kunde komma några av våra vänner så nära att vi kan be för varandra och läka tillsammans? Bejaka vår längtan, bekräfta och se varandra bortom ytan. När vår längtan får näring växer den sig starkare än rädslan och något stort kan hända. Hur ser din längtan ut? Kontakta mig gärna på mejl bo@boprod.se e