Privata sektorn styr det nya biståndet

Biståndet håller på att drastiskt förändras. Det gamla sättet att tänka: att den rika världen ska hjälpa den fattiga världen genom resursöverföringar, projekt och initiativ, är passé. I dag är det inte längre lika tydligt vilka som är rika och vilka som är fattiga. Länder som Kina, Sydkorea, Brasilien och Ryssland — länder som en gång var mottagare av bistånd — är numera stora givare. Och deras bistånd ser helt annorlunda ut. Kina etablerar sig i land efter land och gör det genom att bygga upp infrastruktur, köpa upp mark, köpa upp företag … utan att tala om mänskliga rättigheter och demokrati. Det här gäller även många andra givare. Man kallar detta för utveckling, men begreppet bistånd håller på att försvinna. Och som ett led i detta kommer Europas och den gamla världens svar, vilket handlar om investeringar eftersom vi befinner oss i en global konkurrenssituation. Eller, som Sveriges utrikesminister Carl Bildt sade, att med den globala utveckling vi står inför så får inte Europa hamna på den globala bakgården.

I Sverige och internationellt talar allt fler stater om näringslivet som en viktig aktör för att lyfta människor ur fattigdom. Och när Zambias utvecklingsminister var på besök i Stockholm och fick frågan om hur han ser på Kinas investeringar så pratade han om hur skönt han tyckte det var att de kommer med pengar, men inte med krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Oavsett vad man tycker om den utvecklingen — vissa enskilda organisationer i Afrika kallar det för nykolonialism — så är det en verklighet vi behöver förhålla oss till. Att globalt så ser man företagens investeringar som en möjlighet att skapa ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen och jag hör och ser hur dessa frågor diskuteras alltmer i internationella sammanhang.

Simon Maxwell på brittiska think-tank organisationen Overseas Development Institute säger, när han sammanfattar den politiska diskussionen kring bistånd i Euro-pa, att det bland annat handlar om att de flesta länder inte behöver och inte kommer att behöva bistånd — särskilt om de kan få bukt med kapital- och skatteflykt. Han säger också att biståndet borde användas till att katalysera och stödja andra finansiella flöden med ett starkt fokus på innovativa instrument som kan agera hävstång för finansiering från privata sektorn.

I dag utgör biståndet en mycket liten del av de pengar som går mellan nord och syd. De privata investeringarna är flera gånger större och givet storleken på investeringarna vill Diakonia vara med och påverka dels hur dessa investeringar går till, dels hindra investeringar när de gör skada.

Jag vet att Anders Borg snart kommer att lansera en stor satsning på att svenska företag ska investera i Afrika och han kommer även att propagera för att biståndsmedel används för att stimulera svenska investeringar. Och Sida säger att ”En rättvis internationell handel är ett verktyg i kampen mot fattigdom. Flera hinder återstår dock innan de fattigaste länderna kan tillgodogöra sig den globala marknadens alla fördelar.”

Frågan är vad det här nya mönstret inom biståndet kommer att leda till.

För problemen kvarstår. Över en miljard människor, varav 70 procent är kvinnor, tvingas överleva på mindre än en USD om dagen. Och den rikaste femtedelen av jordens befolkning använder fyra femtedelar av dess resurser. Om vi inte kommer åt de strukturella problemen kommer investeringar aldrig leda till att fattigdomen minskar i exempelvis Afrika. För varje biståndskrona försvann sju kronor i kapitalflykt år 2011.  Merparten, över 60 procent, av detta utflöde av kapital består av företags skatteflykt.

Diakonias roll är att fördjupa analysen och ligga i framkant av det här skeendet genom att föra en dialog med den privata sektorn i dessa frågor.

Framför allt vill vi föra en dialog med politikerna för att de ska sätta upp ett regelverk för hur näringslivet ska agera så att företag respekterar frågor kring arbetsmiljö, mänskliga rättigheter, minimilöner et cetera samtidigt som man bedriver sin verksamhet. Ett exempel är frågan om så kallad land-för-landrapportering. Vi vill att de företag som exempelvis verkar i Kongo också betalar skatt i Kongo, i stället för att föra ut pengarna till skatteparadis, eller föra över vinsterna till ett dotterbolag beläget i ett annat land.

Vi vill också vara med och påverka den här utvecklingen med de erfarenheter och det mandat vi har att arbeta mot strukturer som skapar fattigdom. Jag brukar ta Kongo som exempel, där har missionen byggt i princip alla skolor och sjukhus sedan mitten av 1800-talet, men ingenting har förändrats, det har bara blivit sämre. Då måste man fundera över vad som är fel? Skolorna och sjukhusen har naturligtvis varit jättebra för de enskilda människorna, men det är inte tillräckligt för att förändra ett land och lyfta det ur fattigdom.

Min erfarenhet är att de företag som arbetar i dessa länder är väl medvetna om att skatteflykt för med sig problem, eller att minimilönerna måste höjas, men de säger samtidigt att de inte kan vara ensamma i den här förändringen, för då snedvrids konkurrensen. Det måste till politiska ramverk som gäller för alla.

Världen har förändrats och därmed måste biståndet förändras.